AnnaStekPanna

Var den här veckan förlagd till måndag.
Istället för att kolla på bönder som söker fruar och svulla fika, så kollade vi på hollywoodfruar som.... ja, och svullade fika.
Tack och lov slapp vi promenaden och koncentrerade oss enbart på att skvallra och äta.
Micke blev som vanligt överlycklig över vår ankomst, och höll sej ute i kylan och mörkret med sin pannlampa ända tills vi åkte hem.
Men som de fina människor vi trots allt är, lämnade vi en muffins till han.
Resten av fikaförpackningarna kom vi snabbt överrens om att vi skulle göra oss av med, så att han 1. inte vet hur mycket vi äter egentligen 2. inte vet hur mycket vi äter utan att lämna kvar något till han. ("Tror ni verkligen Micke tycker om såna här?" "NÄÄÄEEE!" "Okej, men då tror jag att jag tar den här sista också.")
När vi åkte hem tog vi med oss lite fina krukväxter som vi hittade hemma hos Maria och Micke, som kommer att passa SÅ bra hemma hos mej.

Fin-Anton charmar dom roliga tanterna som dyker upp en gång i veckan.


Cissi och Anna och blomman åker hem.

Undrar vad vi hittar för fint nästa vecka.

Dejt med Alvin och Jennie i lekparken, med tillhörande fika.
Alvin skulle ha fått en lillasyster dagen innan våran lilla träff, vilket gjorde mig lite nervös för att behöva vara behjälplig vid en eventuell födsel vid rutchkanorna.
Jennie själv var däremot inte ett dugg orolig, "det kommer när det kommer" sa hon.
Och det var just det jag var rädd för. 




Med tanke på minen skulle man kunna tro att det är någon våldsam åkattraktion på Gröna Lund,
men det är den lilla ett-och-ett-halvt-varvs-barnrutchkanan i badhusparken.
Nog så skrämmande.


Det var kalas-väder och vi kollade på båtar.
Alvin undrade ca 25 gånger vart "Tometen" var, och till slut kom vi på
att Thomée var ute och åkte.




Trots den stora magen kom det ingen bebis.


Men sen så! Vid nästa träff hade magen krymp och Mira växt.
Åååhhh....

Som filosofen och den kloke vännen Andreas en gång sade: Det börjar rycka lite i äggstockarna.
Och SOM det ryckte.

                                                                                                                                                      

Lätt renovering.


Efter att äntligen kommit på vart pianot skulle passa bra, upptäckte jag att det fattades en centimeter för att få in det.
Det fanns två alternativ: röja elementet ur vägen, eller slipa lite på vägglisten. Det första kändes inte helt aktuellt.
Sagt och gjort, jag började fila lite. Hjälpte inte speciellt mycket. Tog bort den lilla kanten längst ut och tänkte att det HÄR blir ju väldigt bra, det kommer att räcka PRECIS.                                                            
Men det räckte inte riktigt precis, och då var jag tvungen att ta fram stämjärnet, stora hammaren
(jag har även en liten för de små projekten. det här var ett större. eller BLEV ett större. från finslipning till storgrovbetongarbete) och en skruvmejsel.
Jag bände och högg och drog, som en riktig hantverkare. I princip.
Jag vet ju att det är lite varierande kvalitet på väggarna, men förträngde detta ända tills det sa knakelibrak och det började ramlade ut saker ur väggen.                   
Det kändes trots allt bra, det skulle ju bli så fint!                       
Pianot gick äntligen in alldeles perfekt, men BLEV DET BRA?? Nä.
Så nu har jag hål i väggen och pianot står inklämt i sovrummet så man måste klättra över sängen för att komma in. Bra och genomtänkt.

                                                                                                                                                              

Ledig torsdag med gröt och sillfrukost, och härlig morgonpromenad.






                                                                                                                                                      

Efter en hel del turer till Sundsvall på dans i sommar, så var det då dags för
finalen i Kovland. En munter skara tryckte ihop sig i bilen och begav sig glatt de nitton milen.


En hel tjej och en halv chaufför.

På vägen hem sov vi flickor i baksätet med Lars-Erik som kudde, en praktisk och mycket bekväm lösning.

                                                                                                                                           

 Diverse dejter med Svea. Här på fin thé-bjudning i tältet där det var ca 40 grader eftersom vi förstås var tvugna att stänga igen dörren (läs: det enda lilla lufthål som fanns).

                                                                                                                                                                                                                                           
                                                                                                                                                                          

Slutligen så har pärlan den yngre (cykeln) blivit stulen.
Först misstänkte jag att jag hade cyklat iväg med den nånstans och glömt bort det.
Men riktigt så disträ är inte ens jag, så då förstod jag att det var nån himla ligist
som hade snott den.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                               
Men en månad senare hittade jag pärlan utanför ica, så jag stal tillbaka den och cyklade hem.
En solskenshistoria så det förslår.
Nu planerar jag starkt på att montera en övervakningskamera med inbygd bomb på styret, så att dom vet att dom jävlas med FEL CYKEL.

Andra trevliga saker som ägt rum är kräftskiva med tillhörande intriger. 
Återupptagning av onsdags-tjejkvällarna efter sommaruppehållet. Ååååhhhh vad mycket skvaller vi hade! En förlovning, ett husköp, en som lärt sej gå (dock ingen av oss), några nya dejter, självklart med tillhörande detaljer.
Jag var fikaansvarig denna kväll, och hade dukat upp med brie och salami-mackor. Inga kakpaket eller annat onyttigt, för att börja hösten på bästa nyttiga sätt. 
Gunilla började sitt besök med att påpeka att hon var väldigt hungrig, speciellt på något sliskigt förstås. Och att två av sakerna på hennes kan-inte-äta-lista (förutom senap och sparris och hundra andra grejer) var salami samt brieost.
"Men jag kan ju ta en med SMÖR på jag" muttrade hon.
Annars en mycket bra kväll.

Fredag dag: Lunch med Gunilla, Amelie, RIkkard, Svea, Pia och Mats på stråket.

Två i lunchsällskapet


Och sen allsång i badhusparken där Gunilla sjöng med sin vackra stämma, och jag sjöng.


Och medans ungdomarna är ute och roar sej på nätterna tar jag hand om deras barn.
Svea och jag hade tjej-kväll och jag sov över där.
Det var förstås lika mysigt som vanligt.
Vi åt pizza, tittade på tjorven och barna i bullerbyn, läste tuuuut-tuuuut här kommer ambulansen väldigt många gånger, samt var ute på promenad.
Dagen till ära hade Svea på sig Tant-Anna-klänningen.








Eftersom Sveas föräldrar visst glömde visa barnvakten vart barnet har sina kläder,
om barnet äter kvällsmat, var pyjamasen finns och andra små detaljer, fick det 2-åriga barnet själv instruera.
Vilket gick väldigt bra eftersom jag nu har lärt mej det något entoniga språket.
"Öh" betyder ja, och det tillsammans med pekfingret gjorde att vi förstod varandra ganska bra.






Även om jag inte var ute och yrade så kändes det redan vid 21.30-tiden som att jag ändock var ytterst delaktig i festligheterna. Det var så hög musik utanför så att rutorna skallrade. Då hyste jag fortfarande ett hopp om att det nog snart skulle bli tyst.
23.00 kände jag att jag började få lite nog. Även om det är Yran så får det väl vara NÅGON måtta.
00.30. Har jag hunnit få lätt panik och känner att jag inte riktig klarar av det här rockandet längre. Hur mycket jag än tar djupa andetag och försöker fokusera på andningen (jag har läst det i någon av mina nyttiga tidningar) så låter det lika högt. Dunkelidunk dunkelidunk. Skalleriskaller.
Jag försöker trycka ena kudden över ena örat och hålla för det andra. Det är svårt att somna så. 
Mycket nära att ringa polisen eller vart man nu ringer för såna här ändamål.
Kommer på att jag är 26 år och tar mitt förnuft till fånga. 
Nångång vid ett eller två kommer dom två föräldrarna hem. Dom kommer inte bara hem, utan även ner i sängen. 
Plötsligt är det inte bara jag Svea och hunden i sängen, Amelie har också krypit ner. Å då måste vi ju prata lite förstås.
Aaaahh, äntligen tänker jag när musiken är sänkt och det har slutat vibrera i öronen.
Två minuter senare börjar Amelie snarka och jag tänker att det var väl själva fan också om man inte skulle få sova nångång. Sparkar henne på knät. Väldigt mycket eftersom hon aldrig blir tyst.
Ligger och tänker att hon andas ganska högt också. 
Lyssnar väldigt noga och tycker mej höra att Rikkard ute på soffan nog också låter lite. Ju mer jag tänker på det desto högre låter han faktiskt. Och hunden andas också högt.
Klockan 03.30 funderar jag att jag kanske skulle kliva upp och göra något. Har lite svårt att komma på vad det skulle kunna tänkas vara i någon annans hem, och ligger kvar.
Somnar en liten stund och vaknar med Sveas fot i ansiktet och Amelies snarkningar i örat.
För att snart somna om igen och vakna lite senare, nu med Sveas bak i ansiktet, men Amelie är äntligen tyst.
Det var en bra kväll.