AnnaStekPanna

Besök i lekparken. Svinkallt.

Efter en kvart
"Svea ska vi gå hem nu?"
"Mm." (nej).

Några minuter senare
"Men Svea nu är det jättekallt, Tant Anna börjar bli blå om händerna. Vad KUUL att gå HEM!!" (uppspärrade ögon och stort gap för att verkligen visa vad HIMLA SKOJ det skulle vara att få komma inomhus och få tillbaka känseln i händerna).
"Mm." Föga intresserad av mitt avdomnande gick hon med bestämda steg (så bestämt det nu gick i den enorma mundering hennes mor hade klätt upp henne i) mot stor-gungan.

Ytterligare lite senare, ytterligare lite mer gungning, samt ytterligare lite mindre känsel på diverse ställen
"Svea ska vi gå hem och äta godis?"
"EEEEEHH!!!" (ja).
Man lär sig något var dag.

Sen var vi på biblioteket.

Där läste vi om en haj som hette TorBjörn.
En synnerligen tragisk historia, eftersom Torbjörn åt upp sin egen bror.
" Jonathan är väldigt stor
men inte om man jämför med hans bror Tor-Björn . (bra rim för övrigt)
Tor-björn är av hunger nästan knäckt
och därför har han helt glömt bort att han och Jonathan är släkt."


Vi tränade på bra grejer.
Som tummen upp.


Och trolla.
                
Ingenting hääär (konstpaus på två minuter med båda händera bakom ryggen för att fixa lite)
ingenting hääär (ytterligare en lång paus med båda händerna bakom ryggen)
men OTROLIGT nog, så var magneten HÄÄÄÄÄR!!
Sen lekte vi med magneten i en och en halv timme.
Det är fantastiskt vad mycket man kan göra med en magnet.
Under så lång tid.
Oavbrutet.
 När vi hade flyttat den tjugofem gånger mellan två hörn på kylskåpet försökte jag diskret föreslå att vi skulle hitta på något annat. Dåligt mottagande av idén.
"Ska vi äta lunch?"
"EEEEEEHHH!!"
Så var det problemet löst.

Äta lunchmacka = slicka av kaviaren och äta upp osten.
Klart.
Samt äta minimalt av min goda kycklinggryta.
"Är du mätt nu?"
"EEEEEHH." (ja). Förmodligen inte så gott ändå.

En halvtimme senare har objektet i fråga klämt i sig en halv klase vindruvor och två plommon.



En bra dag.

Och POFF sa det i plånboken.