AnnaStekPanna

 
I fredags var vi ute och dansade, vilket resulterade i att jag kom hem halv tre, vilket i SIN tur resulterade i att jag var död i lördags efter jobbet. Så jag tänkte lägga mig tidigt, men hamnade istället på pizza-och-fotbollskväll (!?!!!) hos Marie, Mårten och Gabbe. Dödströttheten i komination med ett förhållandevis svalt fotbollsintresse ledde till att jag sov mig igenom fotbollen. 
SEN umgicks vi, mycket trevligt!
Det var även stora lampsläckar-dagen. Så efter att hjälpligt ha piffat till mig  i värmeljusets sken (med blandat resultat såg jag senare), jämnade jag ut miljövänligheten med att dra igång min svart-rykande första klassens miljöbil. Det kändes sådär. Jag försökte vara diskret när jag skulle iväg, men eftersom den var kall och gick på högvarv och hoppade fram och man måste gasa ganska mycket för att den inte ska stanna, så tror jag inte att jag lyckades ta mig ut från gården utan att någon märkte det.
Jag körde på känn hela vägen, och såg ingenting. Alldeles livsfarligt var det.
Kolsvart och svinhalt. Vi gled förbi två rödljus och en fotgängare. Fast han upptäckte jag inte förrän jag hade åkt förbi.

I helgen var vi en trevlig liten skara som åkte till Oves stuga i Duved.
Efter första stoppet (redan i krokom, inte bra) som berodde på ett litet missöde med skenande skidor på taket var vi så äntligen på väg. Humöret i baksätet var strålande glatt.
(Det var INNAN Amelie visste att hon skulle spendera en halv dag med att vandra nerför hela duveds fjäll i djupsnö och med längdskidorna under armen.)
Som synes åkte vi inte pärlan, eftersom den formodligen hade kapsejsat av all packning.
Annars hade det förstås gått alldeles utmärkt.


Ove the owner välkomnar


Och lånar ut ett par hälsa-på-tofflor.


Romantik-Erik-&-Towa


Jag bäddar i min lilla holk uppe i taket.


På utflykt. Flickorna där bak är förstås på ett fantastiskt humör!
Fortfarande.


Fredagen bestod av mycket gott besök på chokladfabriken, bastu, god mat och spel.
Här en glasklar charad.(det var egentligen ett ritspel, men eftersom ingen begrep vad jag ritade var jag tvungen att avancera till kroppsrörelser)
 Och det ser ju alla att det är en tolk jag är.
 

Towa i djup koncentration


Och med så fenomenala lagkamrater gick det förstås alldeles väldigt bra för tjejerna.
Vi vann visserligen inte, men ändå.


Bastu och nerkylning


Det finns lite olika sportigheter. Antingen sitter man bland pjäxor å skidor


Eller så sitter man här

Efter att jag och Amelie traskat ner i liftspåret (för att hitta ett längdspår)
och fått ett litet ont öga från liftmannen, tyckte vi att det bästa vore att sätta sig
och ta igen sig en stund. Vi hade ju trots allt gått i åtminstone femton minuter.
Sen kom någon på den briljanta idén att vi skulle åka med dom andra upp i liften,
för att sedan ta ett fint skidspår tillbaka till stugan.
Efter att vi diskuterat allt elände som skulle kunna komma ut av att ha oss i liften,
bestämde vi oss ändå för att göra ett försök.

Upp i dödsliften


Assistenterna som var tvungna att hjälpa oss upp.
Och ta alla våra grejer förstås (skidor å stavar eftersom vi inte tordes ha dom på oss) eftersom vi var så nervösa för att inte få av oss själva när vi kom upp.



Amelie lyckas klämma fram ett leende  mellan våra dödsskrik på väg upp.

Vi kastade oss åt sidan när vi hoppat ur, ungefär som i värsta actionfilmen.
Man vet ju faktiskt inte vad som kan hända, rätt vad det är så blir man överkörd av en sån där vagn.
Eller en skidåkare, det vet man ju hur DOM är. 
Men allt gick ganska bra, trots att karlarna klagade på att vi skrek.

Uppe!


Sen påbörjade vi vår färd.
Här följer en kort (ungefär lika lång som turen) resumé av den.
Amelie svingar sig snabbt (........) och vant runt i ett lappkast.


Det är jobbigt när skidorna kör åt olika håll.


Och när det är nerför.






Sen följde en liten diskussion huruvida vi skulle komma ner.
Amelie förespråkade liften, men jag var djupt skeptisk till att komma neråkande
åt fel håll, med en hel publik som intresserat tittar på idioterna som kommer och åker NERÅT 
och ojsan så kom dom visst inte av och åkte ett varv till och sen var dom visst tvungen att stänga
av liften för att få av dom galna fruntimren som åkt runt runt hela eftermiddagen.
Nej, då tyckte jag att det var bättre att vara lite wild and crazy och ta backen istället.
Så här i efterhand hade jag kunnat snurra runt i den där liften hela helgen.
Ganska snart insåg vi att det inte går att ploga med längdskidor. 
Eller det går, men det går inte långsammare.
Strax efter det konsaterade vi även att det inte heller går att svänga, vilket gör det lite
besvärligt om man befinner sig i en slalombacke, där ju själva meningen ÄR att man ska svänga.
Detta föranledde en liten humör-svacka hos Amelie.

Här har hon fått lite (köpt själv) choklad och är för ögonblicket lite muntrare,
trots att vi råkat slagit oss ner mitt i ett hopp så folk kom flygandes med jämna mellanrum.


Medan vi kämpade oss nerför så kämpade sig vissa andra uppåt.

"Rikkard hoppade, men inte skidorna" heter den här fina bilden.  :D   
Det enda negativa med det här var att vi inte var på plats och fick se.

Citat från Amelie under dagen: Om man är dålig på att åka slalom, och dålig på att åka längdskidor, då är det en dålig idé att åka längskidor i slalombacken. Hon hade en poäng där.

Och här är ordningen återställd och alla glada igen.
Eller när jag tänker efter så är nog det här dagen innan.

En vindrutetorkare!

Efter att han annonserat på blocket om en bortflygen vindrutetorkare, ringde värmlands-Mattias i fredags.
- Behövde´ru gräjer te bilän? (ö som i ööööring)
Sen pratade vi så länge (mest han, jag mmmade och ahaaaade vid lämpliga tillfällen eftersom jag inte förstod så mycket av alla hans tretton saabars invecklade inre) och han var väldigt entusiastisk.
"Dä ä bare å ringe om dö skölle tappe flere gräjer."

Han skickade med extra torkarblad också, så nu funkar dom till mer än att bara vifta bort fåglar och andra större grejer.
Så himla bra!

Nåt mindre bra är att jag har väntat så länge med att tvätta, att jag var tvungen att ge mig i kast med ungefär tio hektar tvätt ikväll. Det enda som var bra med det var att jag inte hann diska, annars var det ganska tråkigt.

Sådär.


Vaknade i morse 06,40 PIIP, av att jag höll på att kvävas av mina snortussar som jag glömde i inatt när jag la mej.
Samt av ungen ovanför som samma tid varje morgon har börjat öva på olika vokal-ljud såsom IIIIIIIIIII, AAAAAAAA, OOOO, UUUUUUUU, så högt han kan. Herreguud, han måste ju vara flera år, hur vore det att PRATA SOM FOLK??
Förut kallade jag honom för "den där jättesöta lilla killen". Dom tiderna är för länge sedan förbi, nu går han (i mina bästa stunder) under benämningen "den där grannungen".

Dessutom har jag fortfarande ont i benet efter alla mina skador.
Detta måste vara det kvinnligaste benet EVER.

Aj 1: När jag sprang in i IKEA-pallen av massivt trä. Att det var massivt kan jag intyga och  bedyra å det starkaste.
         Det är nästan fyra veckor sen, men det känns fortfarande som att det bor någon där innanför.
Aj 2: En gammal raknings-skada från -07. Gör visserligen inte ont, men ändå.
Aj 3: Halkskada på väg till jobbet.

Jag har till och med svårt att njuta av hjort-steken å alla de andra trevliga icke-gröt-matlådorna som mamma och pappa skickade med, eftersom jag bara har snorsmak i munnen. Å inte blev det bättre för att jag var ute å dansade igår. Typiskt.

Det är inte mycket kvar av mej nu.

I morse tänkte jag kliva upp våldsamt tidigt för att gå och träna.
Men volymen på mina halsmandlar ökade dramatiskt igår kväll, och nådde sin kulmen inatt när dom uppnådde basketbollstorlek.  Så det blev inte så tidigt, men tränade gjorde jag.
Sen puttrade jag å pärlan iväg mot mordviken, och tankade på macken i brunflo där jag å Gunilla nästan höll på att bli brottsliga häromsistens när vi inte tänkte betala bensinen.
Det är alltid lite lurigt att tanka på något annat ställe än shell på kyrkgatan, som är mitt stamställe där jag alltid tankar, vid samma pump varje gång. Där vet jag vart jag ska och vad jag ska göra.
Jag är så nervös att jag ska antingen fastna med bilen mellan pumparna, eller ställa mej på fel ställe och tanka i nåt helt annat än bensin å så exploderar pärlan.
Men det gick bra.
Nu är jag framme.
Åååhh sån härlig dag!
Efter att ha stekt i vårsolen blev det ett paltbröd-å-fläsk-kalas av sällan skådat slag. När det vankas något annat än gröt tänds numer något djuriskt inom mej, och jag kan äta hemska mängder. Det gjorde jag, och tänkte att nu kommer jag inte behöva äta förrän i maj. Tidigast.
Men sen satt man där med en korvmacka och ett glas oboy i alla fall.



Den här farbrorn hittade vi på byn och tog hem.


Sally onsdags-slappar


Finaste mamma




Och nu lyser den där himla månen.






Om min onda hals inte har utvecklat sig till något dödligt tills i morgon (vilket det finns risk för)
så kanske, kanske, kanske jag ska åka skidor. Men bara kanske kanske.

I lördags efter jobbet hälsade Amelie, Rikkard å Svea på.
Dom var visst oroliga för min ensidiga spet-älske-kost med havregrynsgröt två gånger om dagen.
Så alldeles alldeles fantastiska som dom är, kom dom med vitlöksbröd, räkor, avocado, lök å cider!
Jag tog emot i lång-kalsonger med hål i grenen, och ett fantastiskt gott humör.
Vilken fest!!

Favorit-Svea


Vi lekte plocka-ur-alla-grejer-ur-skåpet-leken.

Nästa gång vi ses ska vi träna på plocka-tillbaka-alla-grejer-dit-dom-ska-vara-leken.

Och SJÄLVKLART tittut-leken. Monster-tant-anna tittar fram.

Efter att ha plockat ut alla pinaler ur skåpet, även mig, samt noggrant blandat ihop uno-kortleken med den vanliga kortleken och gömt korten på lite olika ställen, gick vi istället över till att gå igenom sminkväskan och fixa frisyr.
(    = försöka samla ihop tillräckligt många och tillräckligt långa hår för att få ihop en liten första-hästsvansen)




Kvällens absoluta hödpunkt var när Sveas gamla pappa var tvungen att prova Bettans peruk.
Finn ett fel! DET ÄR JU NÄSTAN HELT OMÖJLIGT!!!

Hahahaaa!! Jag dööör av glädje!!

8.00 lördag morgon skulle jag och Gunilla bege oss mot Mora.
Tanken var att vi skulle vara hos Johanna i Ljusdal vid elva, men när klockan var nio hade vi inte hunnit längre än till macken i brunflo, så blev det inte riktigt så. Jag skulle köra första biten, bara det är ju en liten försening i sig.

Jag rattar så säkert och fint.

I Brunflo köpte vi frukost och tankade (och glömde att man var tvungen att BETALA bensinen också.) 
Gunilla läser instruktionsboken för bilen. Det känns inte helt bra.


I Åsarna skulle G kolla oljan och luften i däcken och andra praktiska saker som man ska göra INNAN man åker.
När hon tagit bort navkapseln (som vi VET att man inte behöver ta bort, och som man lätt kan blanda ihop med en fälg faktiskt) gick den inte att sätta tillbaka, så den fick ligga i baksätet. Just då ringde pappa, och för att vara riktigt på den säkra sidan frågade vi om man kunde åka utan fälg eftersom den låg i baksätet.
Om ni har den där har ni stora problem, sa pappa.
Sen glömde vi min frukost-dricka på biltaket  (nu ställer jag din dricka här, glöm den inte, sa g. Närå sa jag och hoppade in i bilen) och åkte vidare.

Gunilla hittar en händig karl på macken som bistod med diverse tjänster.


Sen körde G.
Jag var fotograf, och råkade sätta mig på fönster-nervevar-knappen när vi skulle förevigas.
För ett ögonblick blev det alldeles fångad-av-en-stormvindigt och lätt panikartat.


Och det var så himla fint väder! Sådär fint så man blir glad ända in i själen.






Upptagning av Johanna i Ljusdal, där det också ingick fika.




Där spred vi också solsken och glädje omkring oss

På väg igen.


Väl i Mora tänkte vi äta något uppladdande inför söndagens bravader, och vad kunde vara lämpligare än en hamburgare.
Vi hittade ett litet värdshus som såg trevligt ut, och där fanns det hamburgertallrik. Något skeptiska köpte vi varsin för NITTI KRONOR. EXKLUSIVE DRICKA. Då har man ju ganska höga förväntningar.
När den anlände så var det bokstavligt talat en hamburgertallrik, en hamburgare och en tallrik. 
(Plus en gurk-skiva delad i fyra delar och en tiondels tomat-skiva delad i ännu mindre beståndsdelar. Nu tycker jag ju inte om sallad, men till och med jag tyckte att det var lite klent.)
Ingen ketchup eller senap fanns det på heller.
Efter att noggrant ha fördelat de små små ingredienserna för att täcka hamburgaren fick vi äntligen äta.
Jag brukar faktisk inte klaga, MEN DET VAR SKITDÅLIGT. 
Och det är sällan man kan göra mig missnöjd med en hamburgare.
Jag ska skriva en liten bok som heter valuta för pengarna, och skicka några exemplar till dom.


Våran mysiga stuga.


Slapping och samkväm framför tv´n lördag kväll.
01.00 på söndag morgon låg jag i sängen, kollade på klockan och tänkte ojsan, om en timme och fyrtio minuter ska vi visst upp igen.


Dagen D.
02.40 ringde klockan. Pigg som en lärka hoppade jag ur sängen och riktigt kände hur utsövd jag var. 
När jag mötte Gunillas morgonfrisyr blev jag ännu mer klarvaken.
Den var betydligt piggare och mer wild and crazy än vad jag någinsin varit.


03.00; Vasaloppsåkar-frukost.
Kontrasterna mellan Johannas siden-morgonrock
och mitt flottiga hår är spännande.

Man var så sugen på havregrynsgröt och ost-mackor där vid 03-snåret.
04.30 gick bussen för alla puckon som bokat stuga åt fel håll. Där räknades jag in, men även några fler. Det var lite krigs-stämning över busspåstigandet, sådär så man skulle kunna få en stav i magen om man försökte tränga sig. Lyckligtvis tog jag mig ombord oskadd. Och så hade jag ju min fina supporter-grupp med mig. Dom var så gulliga och följde med allihopa där på morgonkvisten!
Jag (och många fler) hade sett fram emot en liten trevlig busstur där man kunde sitta och sova. Dessvärre var det tre tyskar med som tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att sitta och snick-snacka med varann, även fast dom satt i varsin ände av bussen. Det resulterade i att dom satt och ropade ASCH och BASCH och EINE och andra ord där man låter så mycket som möjligt, samtidigt som dom smaskade på sina tyska bratwurst-frukost-mackor. Alltså blev det inget sova.

Lite fika innan starten. (Det är INTE en hamburgare.)
Jag hoppade över uppvärmningen och åt istället, eftersom jag hade ont i armarna redan efter den första övningen.


Innan alla hade kört ifrån mig





Det tog ungefär tio sekunder innan de några hundra som startade bakom mig hade kört om, och innan jag hade tagit mig igenom startområdet var jag så gott som allra sist.
Som extra förnedring sprang det runt små farbröder med gigant-teleobjektiv storlek mindre bil, som dom siktade på bla mig med. Bara jag inte kommer på tv tänkte jag och stakade tappert vidare.
Vid den fruktade vålds-uppförs-backen på 4 kilometer knappade jag dock in, eftersom det var stopp.

Ooh, det här blev jag riktigt sugen på! 4 kilometer rakt upp.


Men som den sanna skidåkare man har kommit att bli, tog jag mig förstås upp.
Inte särskilt vackert, inte särskilt smidigt, men jag kom upp.

Efter en mil trodde jag att mina armar skulle dö, och jag svettades på ställen jag inte visste att man kunde svettas på.
Efter två mil trodde jag att JAG skulle dö.
Efter tre och en halv mil gjorde jag det på riktigt. Då var jag en kvart för sen till tredje kontrollen i risberg och fick inte fortsätta. Tur var väl det eftersom jag höll på att dorma av.
Jag hade med all säkerhet dött innan jag kommit fram till nästa ställe.
När jag satt på nödbussen började jag nästan grina för att 1. Det gjorde så fantastiskt ont överallt. Precis överallt utom i huvet faktiskt. 2. Jag var så glad att jag orkat så långt 3. Jag var alldeles våldsamt trött och hungrig  4. Alla var så snälla
5. Och lite igen för att  jag trodde att kroppen skulle explodera. 
Medans dom andra gubbarna satt och beklagade sig för varandra varför dom inte kommit längre (det var mestadels någon annas fel) så satt jag och höll på att gå sönder av stolthet. Ja det är ju lite olika det där.
Och när vi gled genom stan (eller vad man ska kalla det) så tittade folk in på oss arma stackare som inte kom längre. Jag väntade bara på att dom skulle börja peka på aporna också.
Det var lite som torsk på tallin när gubbarna sitter och tittar ut hjälplöst och bedrövat genom buss-fönstret, andas på rutan och ritar hjärtan i imman. Men jag var så glad ändå.

I MÅL!!! I nödbuss-målet.

Det ser ut som att jag inte har några sido-tänder, men det har jag faktiskt.

Synd att bussen inte gick in här, så man hade kunnat åka i mål på RIKTIGT.


Medans jag var ute i spåret och slet för mitt liv, fördrev flickorna i supporter-teamet dagen på ett mer förslappat sätt.


Äntligen tillbaka i stugan. Mera slapping.


Åååhh vad mysigt att umgås med er hela kvällen, sa jag och somnade i soffan.


Den tredje supportern blev tyvärr inte förevigad.

På hemvägen fick vi sällskap av en väldigt trevlig yngling. Jonas hette han, och var så söt så jag och Gunilla funderade på att adoptera honom.
Vi var lite rädda att han skulle bli skrämd av vårat sällskap. Inte för att vi är otrevliga på något sätt, men det är så lätt av vi liksom... trissar upp varann och så blir vi sådär intensiva och lite för mycket, och alldeles våldsamt roliga tycker vi själva. Men han smälte in alldeles fantastiskt bra i vårt sällskap och verkade inte ha fått några bestående men när vi släppte av honom.
Han sa till och med att han tyckte att det hade varit jättejättekul att träffa oss, när vi sa att han skulle säga det. 
Han hade dessutom åkt ända in i mål! Sen skulle han spela badminton och innebandy.
Han kan inte må riktigt bra tror jag.
Själv ska jag se om jag orkar ta mig upp från soffan till kylskåpet utan att gå av.


Söndagens kommentar:
Pappa säger glatt i telefonen: "Dom sa på tv att det var en enda tjej som inte hade hunnit fram till andra kontrollen, och då tänkte jag och mamma att det kanske var DU!"

Måndagen gick i smärtans och oframkomlighetens tecken, det enda ställe jag inte trodde skulle explodera av ondhet var huvudet. Men det åtgärdade jag snabbt under tisdagen, när jag först halkade på väg till jobbet och slog benet, och sedan väl på jobbet skulle hjälpa en tant att stänga ett spänne på skon, och hon tappade balansen å började veva med armarna och slog mig rätt över näsan. "Ojsan, där hade jag kunnat gett dig en snyting" skrattade tanten medan jag log ansträngt och försökte bortse från att näsan hade gått av, tårarna sprutade och att mitt skallben fortfarande vibrerade.

Men nu är jag i toppform igen, och funderar som bäst på om jag ska
a) slänga skidorna och aldrig någonsin, någonstans, åka skidor igen.
b) anmäla mig till nästa års vasalopp.