Men trots deras lätt kaotiska yttre...
Så är det dom allra bästa ändå.
Jag hann inte ta kort förrän jag hade ätit upp alla kärleksmums.
Så jag fick inte en tom låda med en lapp.
Ytterligare en utflykt med familjen cirkus / Att man aldrig lär sig av sina misstag
För ett tag sedan skulle vi göra en favorit i repris, utflykt med familjen Nilsson-Sten.
På väg hem.
Hemma från Rehab!
Pärlan är äntligen hemma från sitt långvariga sjukvårds-kollo, och utsikten mot sophuset är återigen komplett.
Alla skämt om att kapa av taket och göra en stor blomlåda undanbedes.
Dessutom (som om det inte vore nog!) kan man nu både lägga i ettan, OCH backen!
Det är nästan så att den 24:e mars skulle ha blivit en röd dag i kalendern.
Och just som man trodde att dagen inte kunde bli bättre, hittade jag en smält chokladbit som jag hade glömt bort.
Börje landar med helikopter
I helgen har det varit jäktigt för oss sportiga. (Eeehum)
Marknad och hockeymatch med Salming på lördagen, och längdstafett på söndagen med Wassberg och övriga farbröder.
I Gunilla och Mats sällskap såg jag av detta: När Börje landade med helikopter, samt när Wassberg startade i skidtävlingen. Ja, man får vara nöjd med det lilla.
Börje hade vi inte så många frågor om, men med våra mycket begränsade sportkunskaper började vi spekulera i vad det var för en joker dom hade tagit in i skidtävlingen.
Medan Wassberg och de andra små seniga farbröderna värmde upp, så var det en stor skäggig karl som masade sig fram i en hiskeligt långsam fart.
"Oj, stor som ett hus" sa Gunilla med stirrande ögon.
"Stackarn dom har säkert tagit in han för att det ska vara något roligt att titta på, en som kommer sådär jättelångt efter alla andra" sa jag medlidande.
(Något som folk som inte vet bättre, (vi alltså) inte borde fundera över).
Mats sa ingenting.
Eftersom vi som sagt inte hade tid att se mer än starten, så fick vi aldrig se när den stora jokern ledsen stånkade sig i mål tio minuter efter kändisarna.
Idag läste jag i tidningen att jokern visst hette Juha Mieto, visst var väldigt känd och visst hade kommit först.
Och han såg då inte det minsta ledsen ut.
Efter detta skulle vi ut och åka skridskor.
När dagen hade börjat med strålande solsken och värme, så fortsatte den förstås med storm och snöhagel när vi väl hade tagit oss ut.
Året är inte 1810, det är bara min mobilkamera som är av sviktande kvalitét.
Precis som resten av telefonen.
Och efter ansträngning följer som bekant belöning.
Sen var det dags för min och Amelies numera obligatoriska springrunda.
Men först kollade vi på avslutningen av vinterfestivalen nere i badhusparken.
Alldeles våldsamt mysigt.
