AnnaStekPanna

-Tack för matlådan gumman, fisken var jättegod.
-Fisken?? Det var ju för fan kyckling!!

hemma hos fina mamma



Dagen till ära skulle jag baka tårta.
Det slutade med att en av tre tårtbotten brändes (eller egentligen allihopa, men en var lite mer hälsovådlig än de andra)
och NÅGON

åt upp en halv.

Så det blev en lite förkrymt variant,  men mycket bra ändå.

I fredags skulle vi gå på Späck. Vi har skrattat så vi har grinat när vi har kollat på reklamen.
Såhär i efterhand hade det räckt med att kolla på den.
Efter att ha berättat för alla som kunde tänkas lyssna hur OTROLIGT rolig den måste vara, samt bokat biljetter i god tid eftersom den där fantastiska filmen måste vara värsta succén (men det visade sig inte vara så många som hade lika dålig humor som oss), satte vi oss med höga förväntningar med en låda mumsmums och choklad.
C hann göra lite business med dom hormonstinna pojkarna bredvid oss innan filmen började, han bytte till sig några baconchips mot en toffifee.
Tyvärr var det det mest roliga som utspelade sig denna kväll eftersom filmen SÖG, som man säger nu för tiden.

Sen traskade vi hemåt med en lätt förälder på stan-känsla. 
Studenterna skrålade, vi stannade till  och stampade diskret takten till dansbandet vid rådhuset, och
vandrade sedan spiknyktra genom stan med en hemköpspåse med rabarber och mellanmjölk i den ena handen och en halväten bulle från Lottakåren i den andra. (Ja dom stog och delade ut dom vid dansbandet).

På lördagen var det dags för fisketur.
Vi hann knappt ut på sjön förrän Christer började gnälla om min okontroll över mig själv och mitt spö, och att jag "faktiskt måste vara lite försiktig, det är farligt att få en krok i ögat".
Bara för att förra fisketuren började samt slutade med att jag fastnade i C´s hand. (typiskt, jag som trodde att jag hade fått napp). 
I nästa sekund högg det till, och just som vi konstaterat att det inte var C som satt på kroken, dök besten upp vid båtkanten.
Vi hann i alla fall se magen på den innan linan gick av och fisken försvann liksom hälften av min fiskeutrustning.

Ytterligare en stund senare (efter att jag försäkrat mig om att årorna var i gott skick eftersom vi inte hade någon motor, citat från pappa: "Ja, faan") delade sig ena åran på mitten, och det blev lite tråkigt eftersom det är ganska strömt.
Så då fick vi paddla (jo jag veet att det heter ro, men med en å en halv åra blir det mer paddling) tillbaka och låna nya åror.
Och få besök av Amelie, Rikkard, Svea och Lena med familj. Mycket trevligt.
Sen gav vi oss ut igen.
För att upptäcka att C´s spö hade gått av i toppen. Men humöret var fortfarande på topp och vi fortsatte fiska.
Tills C skulle veva upp, och handtaget visst var borta.
Då åkte vi hem och firade nästan-fångsten med rabarberpaj med knäcktäcke.






Söndag: Forsaån



Jag tjatar och tjatar att jag vill åka iväg och få sol, bad och vita stränder.
Men den andra halvan gillar inte värme över 18 grader och är mycket svårövertalad.
"Inte behöver vi åka till Grekland gumman, det här är ju precis likadant" sa C 
där vi stog ute på surmyren .






Efter att C fått reda på att Solveig och Allan brukar åka på bilbingo, tjatade han i två veckor tills vi åkte iväg. 
Premiären blev på Vitgården, och det tog TRE TIMMAR innan det hela var över.
Det enda som hände den kvällen var att C hällde kaffe på sina nya fina vita tygskor.
Jag sa att jag aldrig skulle åka på bingo igen.
Nästa vecka åkte vi till Hackås, eftersom S och A skulle dit.
Då satt vi inne istället, och fick uppleva en helt ny värld.
Småprat och glada tillrop fanns inte i den världen.
Pensionärerna satt uppradade, klädda för söndagsbingo. Gott så, men allvarligare tillställning har jag väl aldrig varit på.
Alla verkade ha gått dit under pistolhot, det var ingen som drog på flinet eller sa något under tre timmar och en kvart, och vi kom snabbt fram till (givetvis genom att MIMA till varandra) att det var snäppet allvarligare än begravnings-allvarligt.
"Prata HÖGRE, vi HÖÖR inte!!"
samt
"Men hör du inget, det var ju BINGO på förra numret!!"
var det enda dom sa.

Alla hade extra dutt-pennor i olika färger, som stod i raka rader bredvid special-bingo-underläggen med special-bingo-klämmorna.
Vi kände oss inte helt hemma bland rullatorer och löständer.
Det enda jag kände en viss samhörighet med var de överkammade flintarna. Det är nog inte allför långt borta för min del.
Det var tur vi hade S och A.
"Hu kan ju ittna endenna" sa A om tanten som läste upp numren. (Hon verkade för övrigt också ha haft gladare dagar.)
"Men du kan väll inte skylla på henne för att du inte får bingo" sa S.
"Äsch" sa A.
Sen åkte vi hem.

Det jag skulle komma fram till var att i söndags åkte vi till Hackås igen, eftersom resten av helgen gått i åldringarnas tecken.
 Den här gången hade vi även lyckats lura med Frida.
Eftersom Solveig och Allan var där så försvann Christer i och med att vi hade stängt av bilen.
Bingon började som vanligt med att alla hälsades välkomna och då måste alla tuta.
Mycket pinsamt.
Som vanligt vann vi ingenting, även fast Frida hittade på egna nummer emellanåt, men det var gott fika.