Snart i ett galleri nära dig. Eller i alla fall någonstans i mitt köksskåp.
I veckan hälsade jag på Isabelle och Elias, där jag skulle få utlopp för mina kreativa fantasier.
Dreja.
Genast blev jag alldeles uppspelt, och såg mitt nyöppnade galleri med diverse fantastiska kreationer.
Men ganska snart insåg jag att det inte var läge för några fantastiska kreationer, utan mest se vad det råkade bli.
Ungefär som med dom stackare som jag får klippa håret på.
Medans Isabelle visade sin släng-bort-hylla bestående av koppar som inte var exakt likadana (!!!) var jag sprickfärdigt stolt över mina kluttar som man inte riktigt visste vad det var, och utmärkte genast mig själv till naturbegåvning inom ämnet. I all tysthet förstås.
Tadaaa.
Tillhör kollektionen sned, instabil och med lite för tjock botten men gjord med kärlek.
(Kom ihåg var ni såg det först.)
I fredags fortsatte vi kreativiteten med att åka till sundsvall på dans.
Allsång med varierande skönhetsgrad (isabelle stod för skönheten och jag för det varierande) höll oss vakna på vägen dit, hamburgare och diverse lösningar på världsproblemen på vägen hem.
05,30 var vi hemma, betydligt mindre fräscha än vad vi kände oss när vi åkte.
Jooorå, för så ÄÄÄR det.
Idag har jag stått på Kjell & Co lite för länge, och försökt byta in mina hörlurar till
mp3´n eftersom dom som jag köpte där i somras har gått sönder.
-Jahaa... säger killen och kollar skeptiskt på mina lurar.
-Och jag köpte dom här i juni. Dom är helt döda, lyssna får du höra, säger jag och höjer lite på ögonbrynen och ser efter så att han verkligen hör hur tyst det är.
Jag har till och med förberett mig så att han ska få höra i ett par andra lurar att det inte är nåt fel på själva mp3n.
-Joo...
-Så det måste vara dom som inte funkar, säger jag och känner mig lite som Sverker i Plus.
-Joo, men det är bara det att jag känner inte igen dom..
-Jo jag köpte dom här i somras.
-Mhmm.
Killen kollar igenom alla hörlurar, men dom finns inte där.
Sen börjar han kolla i Kjell-tidningen, men kan inte hitta dom där heller.
-Fast det var ju i somras.
-Jo, det här är sommarkatalogen, säger han trevligt och bläddrar vidare, fast han säkert hade lust att säga något annat.
-Men det är här jag har köpt dom.
-Ja ja, jag ska gå och kolla med en annan kille om han känner igen dom.
Lite triumferande står jag kvar och väntar på att han ska komma tillbaka och be lite om ursäkt för att han hade glömt bort att dom faktiskt visst hade haft dom och så får jag ett par nya fina som låter.
Men när han kommer tillbaka säger han att jag har köpt dom på Clas Ohlson.
-Nähäää, jag är HELT säker på att jag har köpt dom här. Vi var två som var här till och med! Säger jag och ser framför mig hur jag stod där och köpte dom där himla lurarna i somras.
-Fast min kollega har jobbat på Clas Ohlson och är ganska säker på att dom är därifrån.
Hade jag varit fullt normal, hade jag vid det här laget kanske tänkt att jamen då borde det nog vara så.
-Men jag VEET att jag har köpt dom här, jag handlar aldrig på Clas Ohlson. (eeehh, inte riktigt sant, men jag hade slut på argument och VISSTE ju ändå att jag hade rätt. Som vanligt.)
-Ja... sa stackarn lite villrådig. Men om du tar med ett kontoutdrag så vi ser att du har köpt dom här så kan jag hjälpa dig.
-JAA, det ska jag göra. Då kommer jag tillbaka om en stund. För jag är HUNDRA på att jag har köpt dom här.
Anna 5 år har kommit fram. Jag klampar därifrån och tänker att det faktiskt är lite halvdålig service. Att dom inte ens håller reda på vad dom har för grejer!
Så ringer jag till C för att berätta det mycket irriterande att dom inte TRODDE PÅ MIG! Fastän vi hade varit där samtidigt och handlat i somras, och så fick jag inte några nya.
- Det var väl på Clas Ohlson du köpte dom?
Huuuu. Nu kan jag ALDRIG gå dit igen.
Vi är hemma!
Och för att fira hemkomsten, tröttheten och den lätta tidsomställningen på sex timmar, kändes det som en bra idé att åka till Åre och klättra ner för skutan.
Åresjön
Utsikt från kabinbanan, där fem stockholms-damer hoppade in i sista sekund och oroligt började dividera hurvida man kunde fälla ut och sätta sig på bänken som det stod "endast nedfart" på.
"Men Gittan, du som mår så illa, du skulle ju ha suttit här!"
"DÄR?? Nä nä, klart Gittan ska stå vid stolpen i mitten, och titta för GUDS SKULLE INTE NEER GITTAN!!"
" I MITTEN?? Nää, e man höjdrädd ska man sitta vid fönstret. Kom hit nu Gittan. Men får man sitta här tror du?"
Och Stackars Gittan som inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen tittade villrådigt på den uppfällda bänken som endast gällde nedfart.
"OOOOHH!!!!" lät damerna sen i kör (i allmänhet och Gittan i synnerhet) när det började svaja.
Och det visade sig att det nog inte bara var Gittan som skulle låta bli att titta ner.
Ungefär där tyckte liftkillen att det hade kacklats lite väl mycket.
"Det står så för att när kärringarna väl har satt sig tar dom sig inte upp igen, och då måste jag ha med dom ner också".
Genast kändes stämningen mycket gemytlig och lättsam.
Ptjaa, om jag anstränger mig riktigt hårt så skulle jag väl kunna påminna mig om något lite sämre fikaställe.
Efter att ha utökat de fem kilometerna med ytterligare några, i och med en liten felbedömning av vart jag skulle gå och råkade hamna i en svart downhill-mountenbikebana (och därmed i princip fick krypa ner de sista kilometrarna) har jag haft lite svårt att röra mig i två dagar. Men nu är ordningen återställd, både armar och ben går att böja igen.
Självklart har jag varit och pillat på kameran och ställt in datumstämpel, och nu kan jag inte pilla tillbaka det.
Nu ska jag sortera tolvhundra kina-bilder.
