Anna Anna och Lars
En oslagbar kombination skulle jag vilja påstå.
Speciellt när man även blandar in pizza, skvaller från de senaste fyra åren, samt en uppdatering om vår ungdoms dagar som små fina flickebarns-exemplar .
En av dessa uppdateringar gjorde gällande ett trevligt kalas som vi skulle på, för MYCKET LÄNGE SEDAN.
Vi var bjudna på födelsedagsfest hos vår manlige kamrat, som hade det goda omdömet att alltid skjutsa oss vart vi ville, när vi ville, hur vi ville. Lite hemskt kan man tycka så här i efterhand, men jag tror han tyckte om oss hemskt mycket ändå.
I alla fall dom gånger vi var sams.
Hur som helst så hade vi hade skapat en mycket trevlig present, bestående av ett album med födelsedagsbarnets liv (mest sådant som vi tyckte var väsentligt, dvs diverse pinsamheter) med egenhändig text och bild. Mycket underhållande och trevligt reslutat tyckte vi själva.
Detta album bestod bland annat av en episod från Hunges sommarfest, innehållandes födelsedagsbarnet, en kvinnlig bekantskap till denne, samt en förening av detta i ett baksäte på parkeringen.
Självklart med både text och illustrationer.
Detta tyckte vi var allra roligast och var mest nöjda med.
Tanken var självklart att det bara var födelsedagsbarnet som skulle ta del av presenten.
Hela byn, diverse släktingar, och vi, anslöt till kalaset.
Mycket otippat dök även den gamla kvinnliga bekantskapen upp, detta hade vi inte riktigt hade räknat med och kände oss inte helt bekväma i situationen. Man kan säga att vi höll oss lite på vår kant för en stund.
Till vår stora fasa började sedan vårt egenhändiga album helt oplanerat att cirkulera runt i sällskapet i en rasande fart.
Det hade vi DEFINITIVT inte räknat med.
När presenten till sist nådde fram till den kvinnliga bekantskapen, ville vi tillverkare försvinna ner genom födelsedagsbarnets gräsmatta och sedan gräva över en ansenlig hög med storsten över flykt-hålet.
Vad som sedan hände har jag förträngt, och lika bra det är nog det.
Det var sista gången vi blev bjudna dit.
Sammanfattningsvis var det en mycket bra kväll (och nu pratar vi inte längre om kalaset, utan anna anna och lars-kvällen), och JAG TYCKER OM DIG SÅ MYCKET ANNA!
Det är ganska precis såhär:
En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig.
Men nu blev det hemskt allvarligt.
Så jag avslutar med ett exempel på sådant som jag lär mig av Gunilla.
Det löser sig sa han som sket i slasken.
God Afton.
Diskmaskinen har åkt till kiruna på semester
och kvar här är jag, med detta djävulens verk,
DISKEN.
Men man är ju en handlingskraftig kvinna.
Syns inte finns inte!
Aaahhh, nu kan man äntligen slappna av.
Det smått otroliga i att till och med jag fick ett körkort
kan man finna anledningen till HÄR.
Det där med backningen är min favorit. Det känns så... bekant, på något vis.
Tomten bor i Lillsjöhögen och heter Christer
I söndags åkte vi ut till Lillsjöhögen för att hälsa på Jennie, Erik, Alvin och lill-Mira.
Det var ett mycket trevligt besök som inkluderade sagoläsning, monsterfilm, kurragömma 300 gånger (där en av oss gömde sig på samma ställe varje gång. Vi var två som deltog. Det var inte jag), luktning på väldigt
liten bebis och jättegod middag.
När Alvin inte hade någon lust att äta upp maten sa den (o)pedagogiske C att då skulle han då minsann inte få några julklappar (jag hade för mig att det var föräldrar som fick säga såna saker, inte en otäck främmande karl på besök?).
Lägligt nog var det några som gick förbi utanför med ficklampor i kolsvarta mörkret just då, och det var förstås tomten och Arnold (C visste alldeles säkert att Nisse inte kunde följa med just den här kvällen, och då fanns det tydligen en vikarie som hette Arnold) som var ute och kollade så att alla barn åt upp sin mat.
Efter att ha lovat att gå ut med ficklampa och se om vi hittade tomten och Arnold, försvann kycklingen farligt snabbt från tallriken.
"Tänk om du blir rädd tant Anna".
"BAH! JAG?! HAHAHAAA!" sa jag modigt och tänkte att hoppas vi inte ser nåt, jag som är så mörkrädd.
Sagt och gjort, vi traskade ut.
Plötsligt hörde vi en mörk röst uppifrån taket, som sa HOHOHOOOO, och att om man inte var snäll så skulle man inte få några julklappar. Alvins frös till is och hans ögon växte till tefats-storlek.
"Det kanske är Fredrik" sa det stackars barnet skräckslaget, som försökte hitta en logisk förklaring.
Tomten lät förvånansvärt lik C, men det var inget som Alvin hade varken tid eller sinnesnärvaro att bry sig om.
Han deklarerade ögonblickligen att "Tant Anna, det är läskigt", samt "nu går vi in".
Jag undrade om han inte skulle passa på att tala om för tomten vad han önskade sig i julklapp, eller åtminstone tala om att han faktiskt svalt den där kycklingen till slut, men det hade han ingen som helst lust att göra.
Till sist beslutade han sig för att det kanske var bäst att ta tillfället i akt, så han viskade så försiktigt han kunde; "en jadiostyrd bil", och kikade försiktigt upp mot taket där tomten förmodligen befann sig.
Jag smälte som en dajmstrut i korvgrillarbrasan och kände mig lite hemsk.
Sen skyndade vi oss in och Alvin berättade genast för pappa att han hade pratat med tomten, och tänka sig, tomten hade sagt att det var julafton idag!
"Sa han verkligen det?" undrade pappa, och joodå, det var precis så han hade sagt.
Lite senare kom han på att tomten även sagt att det var dags för lördagsmys, men då kände jag mej tvungen att påpeka att det då RAKT inte var vad han hade sagt.
Efter att ha läst två sagor och sagt tvåhundra gånger att "du måste vänta lite, det ska jag snart berätta" när Alvin hela tiden frågade vad dom gjorde på bilderna och jag inte riktigt hunnit läsa det än eftersom jag knappt hunnit vända blad, så var det dags att åka hem.
Jag måste snart åka och hälsa på favorit-Alvin igen.
Gunnar the mannikäng.
Förra veckan blev pappa firad i efterskott, och i vanlig farsdags-anda fick han ett par mycket fina långkallingar.
Publiken väntar spänt på att modevisningen ska börja.
Se så vant han poserar, lite casual look med skjortan på trekvart.
Som en bild tagen direkt ur ellos.
Julgran och fläsksvål i Mordviken.
Mammas present som jag som av en händelse också tycker väldigt mycket om.
På vägen hit var finmoster passagerare. Det gick bra.
Hon brukar berätta om vad hon gjorde i sin ungdoms dar (stenålderstid), och då brukar jag stilla tänka att jag ändock är tacksam över att jag klarat mig hyfsat bra, trots de släktliga förutsättningarna.
Finmoster tar kort.
Nu ska jag försöka smälta fem skorpor med smör en tårtbit och en tallrik köttgryta, precis i den ordningen, innan jag åker hem med pärlan som har fått en ny kupévärmare.
Anna lägger den romantiska sidan till och skickar ett sms
"Jag har tvättat sofföverdraget idag. Detta innebär i praktiken att den som vistas i den med svettiga träningskläder/skitiga strumpor/övrigt, DÖR. puss"
En helg i skräck eller Jodå, vi kom tillbaka.
Förra helgen sov vi i Borgvattnets spökprästgård.
Och det var konstigt vad många som helt plötsligt hade varit med om en massa fasansfulla hemskheter och MER än gärna berättade om dem.
Jag som redan är rädd för det mesta vet inte riktigt varför jag skulle följa med.
Men nu gjorde jag det.
Sist av allt blev jag uppskrämd av mina trevliga mostrar, som glatt delade med sej av vad de trodde skulle komma att hända oss (vad många till exempel inte vet är att mååånga arma stackare har försvunnit och aldrig mer kommit tillbaka) samt gav goda råd om vad vi borde undvika och tänka på. (Som att inte sitta på huk ute och kissa eftersom vi då skulle dra till oss både björnar, vargar och annat hemskt, och därmed inte behöva oroa oss för några spöken eftersom vi redan skulle vara både uppätna och utskitna innan vi hunnit se några.
För det var förstås någon annan säker källa som bestämt hade för sig att det endast fanns utedass, vilket gjorde att jag redan innan förberett mej på att inte besöka toaletten på lite drygt ett halvt dygn.)
Sen tittade mostrarna skadeglatt på varandra och skrattade rått och mycket självbelåtet.
Så gav vi oss iväg.
Efter att ha åkt på en liten otäck, mystisk väg, hämtade vi nyckeln på ica för att sen åka till det ALLRA hemskaste, HUSET. Huuuu.
Jag såg snabbt till att ta rygg på vem helst som var i närheten, för att inte hamna ensam och övergiven i ett kusligt rum med mystiska fuktfläckar i taket och snart upptäcka att alla andra försvunnit och jag var alldeles alldeles ensam kvar och så skulle det bli alldeles mörkt och börja röra sej och andas på mej från alla håll, och självklart skulle ytterdörren vara låst utifrån med ett multi-mc-gyver-speciallås och fönstren var förstås av värsta utbrytarsäkra pansarglasmodellen och jag skulle aldrig nånsin komma ut igen.
Men i alla fall, sen åt vi tacos.
Med skräckblandad förtjusning (mest skräck för min del) gick vi sen igenom gamla gästböcker och förberedde oss på vad som komma skulle. När jag läste om en gubbe i vit jacka, med lockigt hår och med mask över halva ansiktet som hade setts klättra uppför brandstegen mot ett av rummen, höll jag på att dorma av av skräck.
Mitt i natten var det förstås något geni som kom med den briljanta idén att vi skulle gå till kyrkogården.
Om jag var rädd innan var det inget mot vad jag blev.
Gunilla däremot var som synes lika bekymmersfri ändå.
Jag bara väntade på att gubben med lockigt hår skulle hoppa fram ur skogen och skrämma skiten ur oss.
Men då sa C att han skulle jaga gubben och göra hemska saker med han, och då kändes det lite lite bättre.
Ännu bättre var att gubben inte dök upp.
Självklart var vi tvugna att ta kort inne, för att se om något fasansfullt skulle synas.
Vilket vi förstås hade hört att det skulle göra.
Och tänk! På ett av korten fanns någor stort, mörkt och väldigt otäckt!!
Vi satt och ojade och ooohhade och sa att NU, NU har vi fångat något!!
Men det visade sig vara Gunilla.
Spooooky
Hur mycket vi än försökte hitta stjärtavtryck på sängen och handavtryck i mjölet så fanns där ingenting. INGENTING!! IIINGENTIING!!
Ingen gubbe i trappan.
Ingen döing i spegeln.
Det enda vi hittade var skinkavtryck efter Mats.
Lite besviken är jag, så uppskrämd och rädd som jag var hade det inte gjort någon större skillnad om nån hade flåsat mej lite i nacken eller hoppat i sängen utan att synas.
Typiskt också.
