AnnaStekPanna

Bakat muffins, check.
Packat kläder och fortfarande inte har två vantar som är likadana, check.
Fixa stavar (sånt som man kommer på sista dagen. att stavarna är två decimeter för långa och att jag inte ens kommer kunna veva mig fram i spåret. springer på stan i panik innan jobbet för att ev. kapa stavar, ev. byta handtag på stavar, ev. köpa nya stavar helt enkelt. det slutade med att inget blev gjort och sen kom en bekant in på jobbet och tänk att hon råkade ha ett par stavar i bilen.) check.
Köpa snask (eventuellt det viktigaste på listan. skulle man bli liggandes avdormad i spåret, så ska det i alla fall bli en fin sista stund.) check. Fast det åt jag upp igår, så jag måste skriva dit det igen.
Tränat lite mer på Drömmen om Elin check, check, check, check, check, check, check.
Middag hos fin-Eva, och sen en sån där danskväll som man blir alldeles alldeles glad och får hemskt ont i fötterna av. Alldeles NyCheckat.

Konstatera att klockan är halv tre på natten och jag fikar muffins och mjölk, vi åker iväg om sex timmar, och att jag inte kan dra mig till minnes att just det momentet fanns med i stora uppladdningsboken. Check.
Jaha, då var det väl bara att åka då.

Träningen inför öppet spår går framåt. Eller nej det gör det faktiskt inte alls.
Det lite (mycket) oroande är att jag verkar gå bakåt i utvecklingen.
Jag har nu åkt sex gånger. Första och andra gången var jag skitdålig.
Jag svor och grinade lite i smyg för att jag var så förbannad på:
1. Att jag var så otroligt dålig.
2. Att ALLT var bakhalt. Till och med stavarna. Fast det där med stavarna gills inte riktigt, eftersom jag hade dom från 1800-talet i stål, som väger nästan lika mycket som mig. Och som man måste knyta fast i handlederna för att man inte ska tappa dom.
3. Att det var så förbannat tråkigt. Jaa, funderar jag riktigt noga kan jag nog faktiskt inte komma på något tråkigare. 
4. Att det inte bara kunde vara lite platt. Bara litelitegrann.
Tredje gången var jag bara halvdålig, men sen gick det bakåt och jag blev skitdålig igen. 
Jag stapplar och vevar med armarna ännu mer, och åker om möjligt ÄNNU långsammare än innan.
Fortsätter det såhär kommer jag vara okapabel att ens få på mig skidorna lagom till den stora dagen.
Och skulle jag mot all förmodan få på dom, så kommer jag snitta en mil på fyra dagar.
Jag har haft med mig diverse coacher, som med glatt humör och stort tålamod försökt få in någon sorts teknik i kroppen på mig. Jag verkar totalt oskolbar.
Men det finns positiva saker med det här också. Det är att jag har lovat mig själv att jag aldrig någonsin mer behöver åka skidor efter detta.

Men än har jag tre veckor kvar att avancera på vad som förhoppningsvis är mitt livs allra första och sista skidkarriär, och VAD det ska avanceras sen. 
Redan i morgon tänkte jag avancera och åka kanske tre (TRE!!) mil. Till detta behövs ganska mycket fika, och ett sittunderlag hade varit trevligt.
Fast just ja, min dragspelskurs börjar i morgon kväll, och jag får ju inte råka ut för något under dagen.
Bäst att jag låter bli när jag tänker efter.
Jag har faktiskt spelat in en liten träningsfilm från en av skidturerna, men jag får ju inte till det så att den kommer upp.
Fortsättning följer på detta.

Nu ska jag spela något fint för grannarna så att dom somnar gott. Eftersom jag har tränat på tragiska låtar nu på kvällskvisten vill dom nog höra något raffigt och högljutt som avslutning.

 

Fredag kväll: Pjäxorna är fortfarande borta. Stavarna och skidmössan likaså.
Men! Som genom ett under, efter att ha vänt upp och ner på hela hemmet, hittade jag pjäxorna nerpackade i en låda med två högtalare, en spotlight och ett recept på gaffelkakor. Ååhh, att jag inte tänkte på DET stället redan från början.
Tyvärr fanns inte stavarna i samma låda.
Jag sitter i soffan och tittar på kaoset efter min pjäx-jakt. Snörvlar, nyser (eftersom det nu är hela tre månader sen jag var sjuk sist) blöder näsblod, å så kan man starkt misstänka att jag har tryckt in en rödlök i ögonen. Känner mig uppladdad för att åka på utflykt. 

Lördag. Avfärd.
Pigg och glad och bara lite snorig.
När vi kom fram till skidstället kom det en farbror och ville ta kort på oss, för att lägga ut på Svartsjöarnas hemsida.
Stackars man, han insåg nog inte att det här gänget genom sin medverkan knappast skulle gagna varken skidsporten i allmänhet eller skidspårsklubben i synnerhet.
Men han tyckte det såg "så trevligt ut" (Du kanske skulle ta på dig skidorna och följa med en liten stund du farbror, tänkte jag men sa inget).
Så nu finns vi förevigade här,  som "två barnfamiljer". Jag vet inte riktigt vem som var förälder och vem som var barn av Gunilla, Mats och mig, men eftersom jag åkte långsammast av oss allihopa så får väl jag ta rollen som ungen.
Åååhh så trivsamt vi har det! (Fortfarande kvar på parkeringen).


Svea fortfarande glad. Det vill säga, innan vi hade åkt.


Astrids åsikt om att åka på utflykt.
Till skillnad från sin syster somnade hon sen och sov sig igenom hela turen.


Vi skyndade oss till fikastället, skyndade oss att fika (eftersom det var så kallt så att 100% av oss inte hade någon känsel i fötterna) och skyndade oss hem. Det här måste vi göra om!




Ett förfruset sällskap försöker överleva kylan tills korven blivit varm.


På kvällen var det middag hos Mats å Gunilla.
Mats bjöd på älggryta och portvin.

Jag och Gunilla tyckte det var våldsamt roligt, men även lite oroväckande att han tyckte att detta skulle passa oss.

.
Sedan liten trivsam utgång och så var det slut på lördagen.

Bestod av 5 kilometer, samt en kvart ute i perferin.
Det senare för att jag i mörkret försökte förirra mig ut från 22-kilometersspåret, som jag i ett sinnessvagt tillfälle gett mig in på.

Jag vill härmed proklamera att ett väldigt rekord har slagits: Den sammanlagda skidåkningen denna säsong är nu uppe i... TATARAAAAAA! 12 kilometer!
Dessutom hade jag alldeles nyvallade skidor idag, så nu går dom fort BÅDE framåt och bakåt.

Innan denna storslagna träningsrunda hade jag och Linda friluftsdag.
Vi hade vidlyftiga planer på att åka skridskor eller något annat sportigt, och när vi blev frusna och sugna så skulle vi fika.
Oturligt nog så hann vi bara träffas så kom vi på att vi nog redan var ganska frusna och fikasugna.
Men vi tog ett sportigt kort först, sen gick vi på wedermarks och drack pissljummen oboy och åt macka med godbit.





Bra dag.

En vacker höstdag när jag återigen hade kommit igång med att springa en liten liten bit, tyckte jag att det gick så bra (två kilometer utan att behöva stanna och "ta kort" eller "titta efter rådjur". ja och sen var rundan slut och jag var hemma igen) att jag gick hem och anmälde mig till vasaloppet igen.
Tänkte att sämre än sist kan det ju knappast gå. Ja inte för att det gick dåligt på något sätt, men man kan säga att det finns våldsamma förutsättningar till förbättring.
Men lite fundersam var jag ändå, eftersom jag inte hade lyckats lura med någon.

Men i mina djupaste tvivel strax innan jul, mötte jag en tant på skidor på Rådhusgatan. Förhållandena var de allra bästa där på trottoaren, tjugosju minusgrader och bra grusat.
Det såg jag förstås som ett tecken från ovan (efter att jag tänkt lite på om jag kanske borde ringa någonstans), saken var klar och tvivlen som bortblåsta, nu kunde inget gå snett!
Och tänk! Rätt vad det var så hade allt ordnat sig, bil å stuga å en massa sällskap.
Som vanligt skenade min fantasi iväg, och jag började fundera över vad jag skulle säga om jag får vara med i tv om jag vinner, alternativt om de skrapar upp resterna av mig. (Just nu känns det som att ett av alternativen är en klar högoddsare).
  Ett av alternativen var att citera Arthur Häggblad, som skulle hälsa till radiolyssnarna efter att ha vunnit Vasaloppet för fjärde gången. Detta var innan medieträningens dagar.
"Skidlöpning är ett helvete. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem fan som helst."
Och om någon skulle undra hur det känns: "Åk själv din gubbdjävel så får du se hur det känns".
That´s the spirit!
Sen förträngde jag att jag hade anmält mig.

För att friska upp minnet och komma i stämning:
Tjejvasan för en sisådär hundra år sedan.


Hur som helst, nu är förträngningen över och i fredags skulle premiärturen göras.
Det var Benny som förbarmade sig, och drog runt mig i spåret.

Förberedelser Torsdag kväll: Benny informerar sig om att mina skidor är
1. vallade (jajemen, en massa valla på)
2. stavar och pjäxor finns (jamen det är väl klart)

Fredag förmiddag:
Tio minuter innan vi ska åka ringer jag ett litet samtal: jo duuu benny, kan vi vänta en liten stund bara? jag kan inte hitta pjäxorna... eller stavarna.. tio minuter senare: jo duuu benny, kan vi kanske åka iväg en liten sväng tror du? måste bara låna pjäxor.
En halvtimme senare är pjäxor lånade (passade... i princip), reservstavarna inpackade, (pappas gamla som härstammar från tyrannusaurius rex-tiden) och vi har anlänt till skidstället. Jag misstänker att mitt sällskap redan här har börjat tappa lite tålamod, fast han dolde det väldigt bra.
Ut med skidorna.
-Men Anna, du sa ju att skidorna var vallade och klara?
-Ja? (Helt oförstående där vi står och tittar på mina fina skidor).
-Jamen det är ju fullt med parafin på dom. Och du har ju ingen fästvalla?
Och jag som trodde det var bra att fartränderna (läs reporna som uppkommit under vissa terrängturer) inte syns.
Men eftersom mitt sällskap var så mycket sportigare än mig så hade han med sig vissa bra tillbehör som ordnade detta.
(Vissa bra tillbehör som jag hade med mig: snytpapper, nässpray, mackor).
Efter tre kilometer sa den mycket snälle och pedagogiske tränaren inte "DU SUGER", utan "ja du har helt klart potential att åka fortare". Jag tror det betyder ungefär samma sak. Men jag tyckte det var ganska trevligt ändå.
Åååhh, det är nog första och sista gången jag får åka skidor med Benny.

Efter en kort men intensiv springkarriär* (jag kände verkligen att jag hade kommit igång efter mitt livslånga träningsuppehåll)  fick jag löparknä.
Till en början var det lite halvtrist, men det tog inte lång tid förrän jag började se fördelarna med min idrottsskada.
1. Bara att jag har en idrottsskada får en ju att förstå hur OTROLIGT sportig jag måste vara. (Fast sjukgymnasten påpekade att man inte nödvändigtvis behövde få detta för att man var så himla sportig).

2. Jag bör sluta med det där sportiga och slipper springa nåt mer.

Tyvärr sa den där sjukgymnasten även att jag visst inte skulle sluta springa, jag skulle bara börja med att cykla först. Typiskt.
Fast jag är lite skeptisk. Besök nummer ett hos han innefattade ont i ett knä.
Efter besök nummer två hade jag ont i TVÅ knän, så nu har jag anlitat mig själv och gjort en alldeles alldeles egen rehabiliteringsplan.

Den innefattar några få grundstenar:
God mat
Bra film
Kanske en springtur när lust finnes (övervägande sällan)
Kanske en ny fin springjacka som kan hänga i hallen och se sådär idrottslig ut
Fika på stan lite oftare
Gym när det känns kul (inte heller så ofta, men det händer)
Fina stövlar till hösten

Jag känner att det här är ett vinnande koncept.

*börjar man springa sitt på 27:e år så tycker jag VERKLIGEN att man får kalla det karriär. JAA.

Häromdagen kände jag mig överraskande nog lite sportig, och tog farmors racercykel till Ås.

Jag kan meddela att jag slog ett våldsamt hastighetsrekord, och väl hemkommen kände jag mig inte alls lika sportig längre.

I helgen har det varit jäktigt för oss sportiga. (Eeehum) 
Marknad och hockeymatch med Salming på lördagen, och längdstafett på söndagen med Wassberg och övriga farbröder.
I Gunilla och Mats sällskap såg jag av detta: När Börje landade med helikopter, samt när Wassberg startade i skidtävlingen. Ja, man får vara nöjd med det lilla.

Börje hade vi inte så många frågor om, men med våra mycket begränsade sportkunskaper började vi spekulera i vad det var för en joker dom hade tagit in i skidtävlingen.
Medan Wassberg och de andra små seniga farbröderna värmde upp, så var det en stor skäggig karl som masade sig fram i en hiskeligt långsam fart.
"Oj, stor som ett hus" sa Gunilla med stirrande ögon.
"Stackarn dom har säkert tagit in han för att det ska vara något roligt att titta på, en som kommer sådär jättelångt efter alla andra" sa jag medlidande.
(Något som folk som inte vet bättre, (vi alltså) inte borde fundera över).
Mats sa ingenting.
Eftersom vi som sagt inte hade tid att se mer än starten, så fick vi aldrig se när den stora jokern ledsen stånkade sig i mål tio minuter efter kändisarna.

Idag läste jag i tidningen att jokern visst hette Juha Mieto, visst var väldigt känd och visst hade kommit först.
Och han såg då inte det minsta ledsen ut.

Efter detta skulle vi ut och åka skridskor.
När dagen hade börjat med strålande solsken och värme, så fortsatte den förstås med storm och snöhagel när vi väl hade tagit oss ut.

Året är inte 1810, det är bara min mobilkamera som är av sviktande kvalitét.
Precis som resten av telefonen.

Och efter ansträngning följer som bekant belöning.




Sen var det dags för min och Amelies numera obligatoriska springrunda.
Men först kollade vi på avslutningen av vinterfestivalen nere i badhusparken.
Alldeles våldsamt mysigt.

Nyårsafton började på bästa sätt: på badhuset med Amelie, Rikkard och Svea.


Det här var innan vi hade voltat med badringen och halvt slagit ihjäl oss.

Detta var det roligaste, samt våldsammaste inslaget i badhusbesöket.
Det roligaste bestod av att se C försöka springa/sprattla ut ur rutchkanan efter att vi ramlat av någonstans i mitten och slagit oss halvt fördärvade, med ca en meters takhöjd.
Resten var bara våldsamt.

Och dagen fortsatte, kanske inte helt enligt mina egna innersta önskemål, men ändock, med skidåkning i Ås.
Jag tröstade mig med att det i alla fall var trevligt sällskap.
I vanlig ordning försvann den manliga halvan av skaran relativt fort, jag och Amelie plogade upp varsin fåra i den första nerförsbacken, och vi beslutade snabbt att ett varv var mer än tillräckligt.


Sen var vi bjudna på god middag hemma hos Solveig och Allan.

Suddig men talande...


Nyårsdagen började med samma måttligt roande aktivitet; skidåkning.
Efter en mycket tvivelaktig färd med hunden intryckt i bilbarnstolen (eftersom pärlan plötsligt var totalt medvetslös och inte startade, så vi fick dela bil) och mig och Christer halvt in i bagageluckan, kom vi så iväg.




Denna gång ingick även en skidåkningskurs för mig och Amelie.
Hon gjorde tydligen vissa framsteg, medan jag "åkte i sidled istället för framåt".
Jag fick även en demonstration av detta, och jag förstod utan vidare kommentarer att jag INTE gjort dessa framsteg.

Det gick bra, mycket bra.
Sex kilometer i varierande tempo (!!! fram tills nu har det endast varit ett tempo, ett mycket långsamt sådant) dessutom den vanliga rundan fast baklänges. Lite avancering alltså.

Detta är taget när det hela var klart. 
Just för stunden tyckte jag att det blev ett mycket bra kort, nu förstår jag att jag måste haft syrebrist.

I går firade jag och Gunilla våran fina vasalopps-belöning från finmoster, jag som ialla-fall-en-liten-bit-åkare och Gunilla som första klassens stjärn-chaufför.
Kvällen inleddes på balkongen i solnedgången. Eller den hade mest gått ner så det var ganska kallt.
Fast eftersom vi mest sitter å skrattar och gottar oss i vår egen förträfflighet så kände vi inte av kylan så mycket.

Och efter lite piffning och mycket trevligt samkväm, REDO FÖR EN HELKVÄLL!


Gunilla Den Mystiska Holmgren och Anna Tandköttet Pålsson, lika glada som vanligt


Efter att ha ätit världens godaste vitlöksbröd samt kyckling på Dahlwinnies så fortsatte vi till Bishop arms och sen Plaza. En riktig kalas-kväll! :D

Gunilla, Anna och Kycklingfilén.
Trots att jag har fulla kinderna med kyckling och citrussalsa och ser ut som en uppstoppad hamster (tack Gunilla) så hoppas jag att man riktigt SER hur trivsamt vi har det!
 


Söndagen har fördrivits med lite diskning, (föga överraskande kom det lite saker emellan så jag visst inte kunde diska klart), besök av Johanna som hade med sig mera vasalopps-bilder, besök av Gunilla och en vålds-springtur med min hurtiga granne som även är våldsamt bra på att baka kladdkaka (som vi förövrigt laddade med).
Det var bland det värsta jag har varit med om, Tove stod för envägskonversationen och jag lät, hostade och pekade lite osammanhängande emellanåt. I sista backen passerade mitt liv revy och jag tänkte att min sista stund var kommen, och att det sista jag skulle höra var "nu är vi snart hemma!". Men vi kom hem och vi överlevde.

I helgen var vi en trevlig liten skara som åkte till Oves stuga i Duved.
Efter första stoppet (redan i krokom, inte bra) som berodde på ett litet missöde med skenande skidor på taket var vi så äntligen på väg. Humöret i baksätet var strålande glatt.
(Det var INNAN Amelie visste att hon skulle spendera en halv dag med att vandra nerför hela duveds fjäll i djupsnö och med längdskidorna under armen.)
Som synes åkte vi inte pärlan, eftersom den formodligen hade kapsejsat av all packning.
Annars hade det förstås gått alldeles utmärkt.


Ove the owner välkomnar


Och lånar ut ett par hälsa-på-tofflor.


Romantik-Erik-&-Towa


Jag bäddar i min lilla holk uppe i taket.


På utflykt. Flickorna där bak är förstås på ett fantastiskt humör!
Fortfarande.


Fredagen bestod av mycket gott besök på chokladfabriken, bastu, god mat och spel.
Här en glasklar charad.(det var egentligen ett ritspel, men eftersom ingen begrep vad jag ritade var jag tvungen att avancera till kroppsrörelser)
 Och det ser ju alla att det är en tolk jag är.
 

Towa i djup koncentration


Och med så fenomenala lagkamrater gick det förstås alldeles väldigt bra för tjejerna.
Vi vann visserligen inte, men ändå.


Bastu och nerkylning


Det finns lite olika sportigheter. Antingen sitter man bland pjäxor å skidor


Eller så sitter man här

Efter att jag och Amelie traskat ner i liftspåret (för att hitta ett längdspår)
och fått ett litet ont öga från liftmannen, tyckte vi att det bästa vore att sätta sig
och ta igen sig en stund. Vi hade ju trots allt gått i åtminstone femton minuter.
Sen kom någon på den briljanta idén att vi skulle åka med dom andra upp i liften,
för att sedan ta ett fint skidspår tillbaka till stugan.
Efter att vi diskuterat allt elände som skulle kunna komma ut av att ha oss i liften,
bestämde vi oss ändå för att göra ett försök.

Upp i dödsliften


Assistenterna som var tvungna att hjälpa oss upp.
Och ta alla våra grejer förstås (skidor å stavar eftersom vi inte tordes ha dom på oss) eftersom vi var så nervösa för att inte få av oss själva när vi kom upp.



Amelie lyckas klämma fram ett leende  mellan våra dödsskrik på väg upp.

Vi kastade oss åt sidan när vi hoppat ur, ungefär som i värsta actionfilmen.
Man vet ju faktiskt inte vad som kan hända, rätt vad det är så blir man överkörd av en sån där vagn.
Eller en skidåkare, det vet man ju hur DOM är. 
Men allt gick ganska bra, trots att karlarna klagade på att vi skrek.

Uppe!


Sen påbörjade vi vår färd.
Här följer en kort (ungefär lika lång som turen) resumé av den.
Amelie svingar sig snabbt (........) och vant runt i ett lappkast.


Det är jobbigt när skidorna kör åt olika håll.


Och när det är nerför.






Sen följde en liten diskussion huruvida vi skulle komma ner.
Amelie förespråkade liften, men jag var djupt skeptisk till att komma neråkande
åt fel håll, med en hel publik som intresserat tittar på idioterna som kommer och åker NERÅT 
och ojsan så kom dom visst inte av och åkte ett varv till och sen var dom visst tvungen att stänga
av liften för att få av dom galna fruntimren som åkt runt runt hela eftermiddagen.
Nej, då tyckte jag att det var bättre att vara lite wild and crazy och ta backen istället.
Så här i efterhand hade jag kunnat snurra runt i den där liften hela helgen.
Ganska snart insåg vi att det inte går att ploga med längdskidor. 
Eller det går, men det går inte långsammare.
Strax efter det konsaterade vi även att det inte heller går att svänga, vilket gör det lite
besvärligt om man befinner sig i en slalombacke, där ju själva meningen ÄR att man ska svänga.
Detta föranledde en liten humör-svacka hos Amelie.

Här har hon fått lite (köpt själv) choklad och är för ögonblicket lite muntrare,
trots att vi råkat slagit oss ner mitt i ett hopp så folk kom flygandes med jämna mellanrum.


Medan vi kämpade oss nerför så kämpade sig vissa andra uppåt.

"Rikkard hoppade, men inte skidorna" heter den här fina bilden.  :D   
Det enda negativa med det här var att vi inte var på plats och fick se.

Citat från Amelie under dagen: Om man är dålig på att åka slalom, och dålig på att åka längdskidor, då är det en dålig idé att åka längskidor i slalombacken. Hon hade en poäng där.

Och här är ordningen återställd och alla glada igen.
Eller när jag tänker efter så är nog det här dagen innan.

8.00 lördag morgon skulle jag och Gunilla bege oss mot Mora.
Tanken var att vi skulle vara hos Johanna i Ljusdal vid elva, men när klockan var nio hade vi inte hunnit längre än till macken i brunflo, så blev det inte riktigt så. Jag skulle köra första biten, bara det är ju en liten försening i sig.

Jag rattar så säkert och fint.

I Brunflo köpte vi frukost och tankade (och glömde att man var tvungen att BETALA bensinen också.) 
Gunilla läser instruktionsboken för bilen. Det känns inte helt bra.


I Åsarna skulle G kolla oljan och luften i däcken och andra praktiska saker som man ska göra INNAN man åker.
När hon tagit bort navkapseln (som vi VET att man inte behöver ta bort, och som man lätt kan blanda ihop med en fälg faktiskt) gick den inte att sätta tillbaka, så den fick ligga i baksätet. Just då ringde pappa, och för att vara riktigt på den säkra sidan frågade vi om man kunde åka utan fälg eftersom den låg i baksätet.
Om ni har den där har ni stora problem, sa pappa.
Sen glömde vi min frukost-dricka på biltaket  (nu ställer jag din dricka här, glöm den inte, sa g. Närå sa jag och hoppade in i bilen) och åkte vidare.

Gunilla hittar en händig karl på macken som bistod med diverse tjänster.


Sen körde G.
Jag var fotograf, och råkade sätta mig på fönster-nervevar-knappen när vi skulle förevigas.
För ett ögonblick blev det alldeles fångad-av-en-stormvindigt och lätt panikartat.


Och det var så himla fint väder! Sådär fint så man blir glad ända in i själen.






Upptagning av Johanna i Ljusdal, där det också ingick fika.




Där spred vi också solsken och glädje omkring oss

På väg igen.


Väl i Mora tänkte vi äta något uppladdande inför söndagens bravader, och vad kunde vara lämpligare än en hamburgare.
Vi hittade ett litet värdshus som såg trevligt ut, och där fanns det hamburgertallrik. Något skeptiska köpte vi varsin för NITTI KRONOR. EXKLUSIVE DRICKA. Då har man ju ganska höga förväntningar.
När den anlände så var det bokstavligt talat en hamburgertallrik, en hamburgare och en tallrik. 
(Plus en gurk-skiva delad i fyra delar och en tiondels tomat-skiva delad i ännu mindre beståndsdelar. Nu tycker jag ju inte om sallad, men till och med jag tyckte att det var lite klent.)
Ingen ketchup eller senap fanns det på heller.
Efter att noggrant ha fördelat de små små ingredienserna för att täcka hamburgaren fick vi äntligen äta.
Jag brukar faktisk inte klaga, MEN DET VAR SKITDÅLIGT. 
Och det är sällan man kan göra mig missnöjd med en hamburgare.
Jag ska skriva en liten bok som heter valuta för pengarna, och skicka några exemplar till dom.


Våran mysiga stuga.


Slapping och samkväm framför tv´n lördag kväll.
01.00 på söndag morgon låg jag i sängen, kollade på klockan och tänkte ojsan, om en timme och fyrtio minuter ska vi visst upp igen.


Dagen D.
02.40 ringde klockan. Pigg som en lärka hoppade jag ur sängen och riktigt kände hur utsövd jag var. 
När jag mötte Gunillas morgonfrisyr blev jag ännu mer klarvaken.
Den var betydligt piggare och mer wild and crazy än vad jag någinsin varit.


03.00; Vasaloppsåkar-frukost.
Kontrasterna mellan Johannas siden-morgonrock
och mitt flottiga hår är spännande.

Man var så sugen på havregrynsgröt och ost-mackor där vid 03-snåret.
04.30 gick bussen för alla puckon som bokat stuga åt fel håll. Där räknades jag in, men även några fler. Det var lite krigs-stämning över busspåstigandet, sådär så man skulle kunna få en stav i magen om man försökte tränga sig. Lyckligtvis tog jag mig ombord oskadd. Och så hade jag ju min fina supporter-grupp med mig. Dom var så gulliga och följde med allihopa där på morgonkvisten!
Jag (och många fler) hade sett fram emot en liten trevlig busstur där man kunde sitta och sova. Dessvärre var det tre tyskar med som tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att sitta och snick-snacka med varann, även fast dom satt i varsin ände av bussen. Det resulterade i att dom satt och ropade ASCH och BASCH och EINE och andra ord där man låter så mycket som möjligt, samtidigt som dom smaskade på sina tyska bratwurst-frukost-mackor. Alltså blev det inget sova.

Lite fika innan starten. (Det är INTE en hamburgare.)
Jag hoppade över uppvärmningen och åt istället, eftersom jag hade ont i armarna redan efter den första övningen.


Innan alla hade kört ifrån mig





Det tog ungefär tio sekunder innan de några hundra som startade bakom mig hade kört om, och innan jag hade tagit mig igenom startområdet var jag så gott som allra sist.
Som extra förnedring sprang det runt små farbröder med gigant-teleobjektiv storlek mindre bil, som dom siktade på bla mig med. Bara jag inte kommer på tv tänkte jag och stakade tappert vidare.
Vid den fruktade vålds-uppförs-backen på 4 kilometer knappade jag dock in, eftersom det var stopp.

Ooh, det här blev jag riktigt sugen på! 4 kilometer rakt upp.


Men som den sanna skidåkare man har kommit att bli, tog jag mig förstås upp.
Inte särskilt vackert, inte särskilt smidigt, men jag kom upp.

Efter en mil trodde jag att mina armar skulle dö, och jag svettades på ställen jag inte visste att man kunde svettas på.
Efter två mil trodde jag att JAG skulle dö.
Efter tre och en halv mil gjorde jag det på riktigt. Då var jag en kvart för sen till tredje kontrollen i risberg och fick inte fortsätta. Tur var väl det eftersom jag höll på att dorma av.
Jag hade med all säkerhet dött innan jag kommit fram till nästa ställe.
När jag satt på nödbussen började jag nästan grina för att 1. Det gjorde så fantastiskt ont överallt. Precis överallt utom i huvet faktiskt. 2. Jag var så glad att jag orkat så långt 3. Jag var alldeles våldsamt trött och hungrig  4. Alla var så snälla
5. Och lite igen för att  jag trodde att kroppen skulle explodera. 
Medans dom andra gubbarna satt och beklagade sig för varandra varför dom inte kommit längre (det var mestadels någon annas fel) så satt jag och höll på att gå sönder av stolthet. Ja det är ju lite olika det där.
Och när vi gled genom stan (eller vad man ska kalla det) så tittade folk in på oss arma stackare som inte kom längre. Jag väntade bara på att dom skulle börja peka på aporna också.
Det var lite som torsk på tallin när gubbarna sitter och tittar ut hjälplöst och bedrövat genom buss-fönstret, andas på rutan och ritar hjärtan i imman. Men jag var så glad ändå.

I MÅL!!! I nödbuss-målet.

Det ser ut som att jag inte har några sido-tänder, men det har jag faktiskt.

Synd att bussen inte gick in här, så man hade kunnat åka i mål på RIKTIGT.


Medans jag var ute i spåret och slet för mitt liv, fördrev flickorna i supporter-teamet dagen på ett mer förslappat sätt.


Äntligen tillbaka i stugan. Mera slapping.


Åååhh vad mysigt att umgås med er hela kvällen, sa jag och somnade i soffan.


Den tredje supportern blev tyvärr inte förevigad.

På hemvägen fick vi sällskap av en väldigt trevlig yngling. Jonas hette han, och var så söt så jag och Gunilla funderade på att adoptera honom.
Vi var lite rädda att han skulle bli skrämd av vårat sällskap. Inte för att vi är otrevliga på något sätt, men det är så lätt av vi liksom... trissar upp varann och så blir vi sådär intensiva och lite för mycket, och alldeles våldsamt roliga tycker vi själva. Men han smälte in alldeles fantastiskt bra i vårt sällskap och verkade inte ha fått några bestående men när vi släppte av honom.
Han sa till och med att han tyckte att det hade varit jättejättekul att träffa oss, när vi sa att han skulle säga det. 
Han hade dessutom åkt ända in i mål! Sen skulle han spela badminton och innebandy.
Han kan inte må riktigt bra tror jag.
Själv ska jag se om jag orkar ta mig upp från soffan till kylskåpet utan att gå av.


Söndagens kommentar:
Pappa säger glatt i telefonen: "Dom sa på tv att det var en enda tjej som inte hade hunnit fram till andra kontrollen, och då tänkte jag och mamma att det kanske var DU!"

Måndagen gick i smärtans och oframkomlighetens tecken, det enda ställe jag inte trodde skulle explodera av ondhet var huvudet. Men det åtgärdade jag snabbt under tisdagen, när jag först halkade på väg till jobbet och slog benet, och sedan väl på jobbet skulle hjälpa en tant att stänga ett spänne på skon, och hon tappade balansen å började veva med armarna och slog mig rätt över näsan. "Ojsan, där hade jag kunnat gett dig en snyting" skrattade tanten medan jag log ansträngt och försökte bortse från att näsan hade gått av, tårarna sprutade och att mitt skallben fortfarande vibrerade.

Men nu är jag i toppform igen, och funderar som bäst på om jag ska
a) slänga skidorna och aldrig någonsin, någonstans, åka skidor igen.
b) anmäla mig till nästa års vasalopp.

Det är jag det.
Om jag plösligt börjar skena iväg och åka jättefort så sitter jag förmodligen på en nödbuss på väg till mål.
Så ni behöver inte bli oroliga.
Nu är klockan 01.40 och jag har nyss kommit hem från dansen, jag är så trött så jag inte kommer ihåg hur jag tog mig till datorn och jag längtar efter att få kliva upp om fem timmar.

Jag hoppas att jag överlever och återkommer, annars tackar jag för mig. Jag har haft det väldigt bra.
Heja mej, heja mej!

= Dags att fixa skidor. Dessvärre var det inga som passade, varken räser-skidorna som jag fått låna eller mina egna.
Så det blir mina egna.
Dagen i helhet:
1: Gå på intersport med alla skidor och kolla om dom kan se vilka som passar bäst. Det kan dom. Men det kostar 450:- eftersom dom måste ta bort vallan på alla skidor, tackar men nej tack. Släpa hem tre par skidor och en flaska vallaväck, resultat: Rena skidor och vallaväck överallt.  = jättejättehalt. Allt utom skidorna är halt. Till och med foppatofflorna som brukar suga fast i golvet glider fram över furugolvet.

2: Gå tillbaka med tre par rena skidor för att köpa tejp-valla och konstatera att jag är för tung för allihopa, samt att dom som är minst dåliga måste glidvallas. Dom har inte tid. Jag glömmer tejpen.
3: Ringa utsikten och kolla om dom kan valla. Det kan dom. Jag åker dit, då kan dom inte.
4: Ner på stan med pärlan som hostar och slirar och det är snömodd å is och stopp i rondellen och jag vill hem.
In på stadium. Där jobbar räddaren i nöden som kan fixa skidorna innan dom stäger om en timme och lägga på tejp.
Det var tur att jag var ute i så god tid så att dom hann..

Klart! Lägg märke till lappen, som ett minnesmonument av mina tidigare framgångar.

Bettan fredags-slappar i bakgrunden.

Nu ska jag åka på dans, så jag hinner tyvärr inte prova skidorna. Men dom är så fina så det är säkert jättebra.
I morrn far vi!!

Åh nej, jag hittar inte min skidmössa

ska jag också ha med