Skitvatten och julmarknad.
Här i Östersund dricker vi numer avloppsvatten och tittar på skidskyttar på dagarna.
Och går på julmarknad på Jamtli.
Vi valde förstås den allra allra kallaste dagen. Man är väl ingen klenis.
Anders hade tjatat i flera dagar om att få titta på renar och klappa hundar, så det var lika bra att få det överstökat på en gång. Sen gick vi igenom alla delikatesser som fanns att tillgå, rökta rentestiklar till exempel. Fotnot: det blev inget köp.
Mjaa, vad händer annars.. Diverse dansturer till Sundsvall, med en eller annan utgång; antingen så är pärlan med i bilden och man är halvt avgasförgiftad efter tre timmar i bilen (eftersom det är något rör som läcker) så man har glömt vart man ska eller vad man har varit på, och så hör man lite dåligt när det äntligen blir tyst. Eller så är det någon annan som kör och då kommer man fram å hem tryggt, bekvämt och luktar enbart karlsvett, ingen bensin alls.
Påhälsning hos Hugo här under.
Hans föräldrar får man på köpet.
Det är så roligt när folk blir glada över att se en.
Sunes-jul-kväll hos Frida.
Där fick vi skinkmacka och annat gott som är lite svårsmält i en mage som levt på proviva och parasiter i en vecka. 
Det allra bästa; Håkan får inte plaska i dopp-i-grytan-grytan, och ska snacka med facket.
Haft kalas hos lill-Anton.
Två av fest-gästerna.
Jag tyckte det skulle vara lite festligt och uppiggande med tomtebloss till tårtan (och tyckte även att jag var väldigt barnkännande och pedagogisk som fick den här idén).
Födelsedagsbarnet tyckte inte alls det var lika festligt och roligt.
Vi är hemma!
Och för att fira hemkomsten, tröttheten och den lätta tidsomställningen på sex timmar, kändes det som en bra idé att åka till Åre och klättra ner för skutan.
Åresjön
Utsikt från kabinbanan, där fem stockholms-damer hoppade in i sista sekund och oroligt började dividera hurvida man kunde fälla ut och sätta sig på bänken som det stod "endast nedfart" på.
"Men Gittan, du som mår så illa, du skulle ju ha suttit här!"
"DÄR?? Nä nä, klart Gittan ska stå vid stolpen i mitten, och titta för GUDS SKULLE INTE NEER GITTAN!!"
" I MITTEN?? Nää, e man höjdrädd ska man sitta vid fönstret. Kom hit nu Gittan. Men får man sitta här tror du?"
Och Stackars Gittan som inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen tittade villrådigt på den uppfällda bänken som endast gällde nedfart.
"OOOOHH!!!!" lät damerna sen i kör (i allmänhet och Gittan i synnerhet) när det började svaja.
Och det visade sig att det nog inte bara var Gittan som skulle låta bli att titta ner.
Ungefär där tyckte liftkillen att det hade kacklats lite väl mycket.
"Det står så för att när kärringarna väl har satt sig tar dom sig inte upp igen, och då måste jag ha med dom ner också".
Genast kändes stämningen mycket gemytlig och lättsam.
Ptjaa, om jag anstränger mig riktigt hårt så skulle jag väl kunna påminna mig om något lite sämre fikaställe.
Efter att ha utökat de fem kilometerna med ytterligare några, i och med en liten felbedömning av vart jag skulle gå och råkade hamna i en svart downhill-mountenbikebana (och därmed i princip fick krypa ner de sista kilometrarna) har jag haft lite svårt att röra mig i två dagar. Men nu är ordningen återställd, både armar och ben går att böja igen.
Självklart har jag varit och pillat på kameran och ställt in datumstämpel, och nu kan jag inte pilla tillbaka det.
Nu ska jag sortera tolvhundra kina-bilder.
Kommisarie Späck, Forsaleden och Bingo i Hackås.
I fredags skulle vi gå på Späck. Vi har skrattat så vi har grinat när vi har kollat på reklamen.
Såhär i efterhand hade det räckt med att kolla på den.
Efter att ha berättat för alla som kunde tänkas lyssna hur OTROLIGT rolig den måste vara, samt bokat biljetter i god tid eftersom den där fantastiska filmen måste vara värsta succén (men det visade sig inte vara så många som hade lika dålig humor som oss), satte vi oss med höga förväntningar med en låda mumsmums och choklad.
C hann göra lite business med dom hormonstinna pojkarna bredvid oss innan filmen började, han bytte till sig några baconchips mot en toffifee.
Tyvärr var det det mest roliga som utspelade sig denna kväll eftersom filmen SÖG, som man säger nu för tiden.
Sen traskade vi hemåt med en lätt förälder på stan-känsla.
Studenterna skrålade, vi stannade till och stampade diskret takten till dansbandet vid rådhuset, och
vandrade sedan spiknyktra genom stan med en hemköpspåse med rabarber och mellanmjölk i den ena handen och en halväten bulle från Lottakåren i den andra. (Ja dom stog och delade ut dom vid dansbandet).
På lördagen var det dags för fisketur.
Vi hann knappt ut på sjön förrän Christer började gnälla om min okontroll över mig själv och mitt spö, och att jag "faktiskt måste vara lite försiktig, det är farligt att få en krok i ögat".
Bara för att förra fisketuren började samt slutade med att jag fastnade i C´s hand. (typiskt, jag som trodde att jag hade fått napp).
I nästa sekund högg det till, och just som vi konstaterat att det inte var C som satt på kroken, dök besten upp vid båtkanten.
Vi hann i alla fall se magen på den innan linan gick av och fisken försvann liksom hälften av min fiskeutrustning.
Ytterligare en stund senare (efter att jag försäkrat mig om att årorna var i gott skick eftersom vi inte hade någon motor, citat från pappa: "Ja, faan") delade sig ena åran på mitten, och det blev lite tråkigt eftersom det är ganska strömt.
Så då fick vi paddla (jo jag veet att det heter ro, men med en å en halv åra blir det mer paddling) tillbaka och låna nya åror.
Och få besök av Amelie, Rikkard, Svea och Lena med familj. Mycket trevligt.
Sen gav vi oss ut igen.
För att upptäcka att C´s spö hade gått av i toppen. Men humöret var fortfarande på topp och vi fortsatte fiska.
Tills C skulle veva upp, och handtaget visst var borta.
Då åkte vi hem och firade nästan-fångsten med rabarberpaj med knäcktäcke.
Söndag: Forsaån
Jag tjatar och tjatar att jag vill åka iväg och få sol, bad och vita stränder.
Men den andra halvan gillar inte värme över 18 grader och är mycket svårövertalad.
"Inte behöver vi åka till Grekland gumman, det här är ju precis likadant" sa C
där vi stog ute på surmyren .
Efter att C fått reda på att Solveig och Allan brukar åka på bilbingo, tjatade han i två veckor tills vi åkte iväg.
Premiären blev på Vitgården, och det tog TRE TIMMAR innan det hela var över.
Det enda som hände den kvällen var att C hällde kaffe på sina nya fina vita tygskor.
Jag sa att jag aldrig skulle åka på bingo igen.
Nästa vecka åkte vi till Hackås, eftersom S och A skulle dit.
Då satt vi inne istället, och fick uppleva en helt ny värld.
Småprat och glada tillrop fanns inte i den världen.
Pensionärerna satt uppradade, klädda för söndagsbingo. Gott så, men allvarligare tillställning har jag väl aldrig varit på.
Alla verkade ha gått dit under pistolhot, det var ingen som drog på flinet eller sa något under tre timmar och en kvart, och vi kom snabbt fram till (givetvis genom att MIMA till varandra) att det var snäppet allvarligare än begravnings-allvarligt.
"Prata HÖGRE, vi HÖÖR inte!!"
samt
"Men hör du inget, det var ju BINGO på förra numret!!"
var det enda dom sa.
Alla hade extra dutt-pennor i olika färger, som stod i raka rader bredvid special-bingo-underläggen med special-bingo-klämmorna.
Vi kände oss inte helt hemma bland rullatorer och löständer.
Det enda jag kände en viss samhörighet med var de överkammade flintarna. Det är nog inte allför långt borta för min del.
Det var tur vi hade S och A.
"Hu kan ju ittna endenna" sa A om tanten som läste upp numren. (Hon verkade för övrigt också ha haft gladare dagar.)
"Men du kan väll inte skylla på henne för att du inte får bingo" sa S.
"Äsch" sa A.
Sen åkte vi hem.
Det jag skulle komma fram till var att i söndags åkte vi till Hackås igen, eftersom resten av helgen gått i åldringarnas tecken.
Den här gången hade vi även lyckats lura med Frida.
Eftersom Solveig och Allan var där så försvann Christer i och med att vi hade stängt av bilen.
Bingon började som vanligt med att alla hälsades välkomna och då måste alla tuta.
Mycket pinsamt.
Som vanligt vann vi ingenting, även fast Frida hittade på egna nummer emellanåt, men det var gott fika.
På utflykt med familjen omständig
Efter några timmars förberedelser med pulka skridskor, barn, oj då vi måste äta och mina skridskor är borta (fast det var jag), var familjen klar och vi hade tagit oss ner på isen för en utflykt.
Redan innan vi kom fram var jag lätt utmattad.
Fotnot: Det tar i vanliga fall fem minuter att gå hit hemifrån.
När vi väl kom fram vägrade barnet att sitta i pulkan, far försökte sätta på sig skridskorna och samtidigt hålla i hunden som ville springa iväg, mor försökte få gnällande barnet på gott humör, tant anna tänkte jeeesus, vem kom på den här idén.
Det slutade med mor i pulkan, bakom far och hund ("nu åker mamma och pappa en liten sväng HEEEEJ DÅÅÅ!) och POFF så hade dom försvunnit i en väldig fart.
Kvar stod en gallskrikande unge, och jag.
Folk tittade medlidande på det stackars sprattlande skrikande barnet (jag tyckte mer synd om mig själv) lade huvudet på sned och sa förstående med bebis-röst "nämeeeen, var det inte roooligt att vara på isen idag?"
Vilket gjorde att hon skrek ännu mer.
Om jag inte hade varit tvungen att hålla i skrik-Svea så att hon inte skulle bli överkörd av skridskoåkare/spark/pulka, så hade jag med glädje visat dom där kärringarna hur tråkigt det kan vara på isen idag.
Familjen.
Det slutade med att vi gick, med pulkan i släptåg och ett barn som ville åka pulka (själklart komplicerat nedbäddad för att försvåra så mycket som möjligt vid en eventuell upptagning), inte ville åka pulka, ville dra pulkan själv, (snitthastighet 15 m/h) inte ville dra pulkan själv, ville åka pulka, inte ville åka pulka.
Jag trodde aldrig stunden skulle komma, ÄNTLIGEN tillbaka. ÄNTLIGEN fika.
Svea med sin far.
Ja vad säger man, en bild säger mer än tusen ord.
Min stora skräck att dricka ur samma glas, eller hemska tanke, ur samma flaska som någon annan, (eftersom man aldrig vet vad dom har sullat ur sej) förvärrades dramatiskt denna dag.
Svea har hasplat ur sej en hel chokladbit som ligger och flyter i den grumliga lokan.
Jag avböjde vänligt men bestämt när familjen undrade om vi inte skulle umgås lite på kvällen också.
Jag andades istället ut, och gick hem för att återhämta mig.
Av outgrundlig anledning erbjöd jag mig frivilligt efter denna dag, att vara barnvakt.
(Jag tycker ju trots allt om lill-Svea väldigt mycket).
Vi började med en sparktur från dagis ner till badhusparken.
Förväntad tid: ca 10 minuter, med ett glatt barn sittandes på sparken.
I praktiken: 40 minuter, med ett måttligt glatt barn som vägrade åka spark, lunkandes i sin egen (MYCKET långsamma) takt.
Och eftersom hon är rädd för Christer (föga förvånande) tog det ännu lite längre tid eftersom hon måste hålla koll så han inte kom för nära.
Humöret var på topp.
När jag sen förklarade att vi inte kunde packa upp prinsess-handväskan med diverse yttepyttesmå attiraljer i, ute i snön, förvandlades lilla Svea till ett monster.
Hon skrek som att vi höll på att kidnappa henne.
Vi tog snabbt beslutet att kanske ändå hoppa över sparkturen, och istället få hem det galna barnet så smärtfritt som möjligt.
Hon vägrade åka på sparken och vägrade gå, samt vara i närheten av Christer, så det var bara att kånka hem henne under armen.
Christer mumlade något om "det dröjer då jävligt länge innan jag skaffar nån unge", där han gick tre meter framför för att inte skrämmas.
Jag förstår inte vad han menar.
Det hemska humöret försvann i samma sekund som vi kom hem och packade upp prinsess-handväskan.
Hemske farbror Christer ska skrämmas.
Annars har det inte hänt så mycket.
C har gått här hemma och tränat på engelska, "ifall han skulle träffa George Clooney på stan".
Det senaste jag hörde att han filade på var "Hello Georg I´m Christer and I am a action-hjälte".
Sen var det något om att han skulle "jump a action-jump from the lindex-tak".
Tack och lov har George förmodligen åkt hem nu, och Christer behöver förhoppningsvis inte visa sina färdigheter.
När man gör sig lite extra raffig inför kvällen
Ååååhh vad det är härligt med riktig vinter.
Särskilt när den är inomhus.
Här är gårdagkvällens outfit vid läggdags.
Jag funderar på att komplettera med ett par tunna fingervantar ikväll.
Roligt också att jag har köpt en kamera som kostade dubbelt så mycket som pärlan, för att kunna ta såna här högkvalitativa långkalsong-bilder.
Traditionell tjejkväll i lit
Fika hos Maria & Micke
Lill-Anton efter att han hämtat sig från chocken och störtgrin-attacken av att se mig och Gunilla.
<3
Svea med familj på besök.
Svea fixar efterrätt.
Det var mycket högtidligt när chokladpuddingen skulle bäras ut
Och ganska bråttom
Efterrätten uppäten.
Och Svea återgår till livet som upptagen affärskvinna.
Amelie & Rikkard tyckte granen var så ful (citat "men vad fan, det ser ju ut som att den är upp och ner"), att dom arrangerade en tvångs-plundring.
Vi hann knappt välkomna dom förrän dom hade slitit fram sågen.
Snart låg granen död, begraven och fördelad i fyra icakassar.
Det var slutet på den här julen.
Måndag med Svea och Tant Anna
Besök i lekparken. Svinkallt.
Efter en kvart
"Svea ska vi gå hem nu?"
"Mm." (nej).
Några minuter senare
"Men Svea nu är det jättekallt, Tant Anna börjar bli blå om händerna. Vad KUUL att gå HEM!!" (uppspärrade ögon och stort gap för att verkligen visa vad HIMLA SKOJ det skulle vara att få komma inomhus och få tillbaka känseln i händerna).
"Mm." Föga intresserad av mitt avdomnande gick hon med bestämda steg (så bestämt det nu gick i den enorma mundering hennes mor hade klätt upp henne i) mot stor-gungan.
Ytterligare lite senare, ytterligare lite mer gungning, samt ytterligare lite mindre känsel på diverse ställen
"Svea ska vi gå hem och äta godis?"
"EEEEEHH!!!" (ja).
Man lär sig något var dag.
Sen var vi på biblioteket.
Där läste vi om en haj som hette TorBjörn.
En synnerligen tragisk historia, eftersom Torbjörn åt upp sin egen bror.
" Jonathan är väldigt stor
men inte om man jämför med hans bror Tor-Björn . (bra rim för övrigt)
Tor-björn är av hunger nästan knäckt
och därför har han helt glömt bort att han och Jonathan är släkt."
Vi tränade på bra grejer.
Som tummen upp.
Och trolla.
Ingenting hääär (konstpaus på två minuter med båda händera bakom ryggen för att fixa lite)
ingenting hääär (ytterligare en lång paus med båda händerna bakom ryggen)
men OTROLIGT nog, så var magneten HÄÄÄÄÄR!!
Sen lekte vi med magneten i en och en halv timme.
Det är fantastiskt vad mycket man kan göra med en magnet.
Under så lång tid.
Oavbrutet.
När vi hade flyttat den tjugofem gånger mellan två hörn på kylskåpet försökte jag diskret föreslå att vi skulle hitta på något annat. Dåligt mottagande av idén.
"Ska vi äta lunch?"
"EEEEEEHHH!!"
Så var det problemet löst.
Äta lunchmacka = slicka av kaviaren och äta upp osten.
Klart.
Samt äta minimalt av min goda kycklinggryta.
"Är du mätt nu?"
"EEEEEHH." (ja). Förmodligen inte så gott ändå.
En halvtimme senare har objektet i fråga klämt i sig en halv klase vindruvor och två plommon.
En bra dag.
God Jul Anna önskar Anna.
Och POFF sa det i plånboken.
Promenad ute på godset.
Jag går förbi ett skräck-garage.
Hur kan man bygga så smalt???
Om bilen var 150 cm bred så var öppningen 151. Högst.
Och dessutom har någon backat in. BACKAT.
Detta är ju ännu mer vansinnigt.
Usch, jag fick alldeles ont i magen.
Sen började jag fantisera om att jag skulle försöka köra in med pärlan och i ena fantasin så körde jag sönder garaget och i den andra så fastnade jag.
Hemska tanke.
Jaha, en till morgonpromenad.
Badhusparken
Frösö båthamn
Nånstans däremellan
Frösöbron
Å så avslutas det hela i rännstenen.
Pärlan är pyntad, jag är pyntad
Ååhh men det är ju för fint!
På balkongen.
Åt det håll som inte vätter åt skrot-men-kan-vara-bra-att-ha-hörnan. (Till exempel den förra skurmoppen som det numer förmodligen bor lite olika exotiska djurarter i, en påse med jord från 1990 nångång, trasiga galgar i plast som man kanske kan hitta på något fiffigt med någon gång i framtiden och andra bra saker)
Denna hörna upptar ca 1,8 m2 av min 2 kvadratmeter stora balkong och utgör alltså dessvärre inte längre bara ett hörn.
Lite maskrosor.
Slut på promenaden.
Hur man kan komma att trivas lite bättre på promenaden
Lagom inspirerad att förfrysa fingrarna i 25 minusgrader begav jag mig trots allt ut på promenad i veckan.
Men tänk, rätt som jag gick där och frös dök det upp något i utflykts-fickan.
Och plötsligt kändes allt så mycket trevligare!
Det var inte bara isen i ögonfransarna som kom till sin rätt här, det gjorde även
mina enorma elefant-skinns-rynkor som jag inte visste fanns.
Spolarmannen
Gourmand som man är
Lite bilder från min arktiska promenad till jobbet i morse:
Likt andra kändisar lägger jag självklart upp en dagens outfit-bild.
(Den kanske skiljer sig något från deras, men det är obetydligt lite i så fall.)
Sämre promenader har man ju varit på.
Utsikt från köksfönstret i morse.
I fredags var Gunilla och jag (och väldigt många andra) på dans.
Men först hade vi lite trevligt umgänge, och Gunilla fick sin namnsdagsmuffins.
En väldigt raffig leopard-muffins som jag är hemskt stolt över.
Och som man kan har lite svårt att tro att det är jag som gjort.
Men tänka sig att det är det visst det.
Jag har just halkat hem från jobbet
Det var i alla fall alldeles hemskt halt, och jag var glad att jag kom hem i ett stycke utan en massa olika benbitar i varje ben.
Särskilt lätt att ramla och slå sig är det nu på kvällarna, när det är mörkt och man ser så bra in till folk. Det är inte så lätt som man kan tro att gå, och samtidigt titta på tapeter, möblering och vad dom egentligen gör därinne.
Och så lite vinterbilder.
Annas morgonbilder från vischan
Åååhh så himla mysigt!
Noggranna förberedelser
(först tänkte jag skriva att den blev såhär. Men det blev den inte.)
(Mycket finare tycker jag. Inte alls lika slät och tråkig. Så himla konstig glasyr som bara snabb-stelnade innan jag hade hunnit platta ut den. Säkert nåt fel i receptet, som vanligt.)
De två underverken som senare avnjöts på onsdagens traditionella tjej-kväll (det var dock inte riktigt såhär mycket kvar då) tillsammans med cissis kantarell-stuvnings-mackor:
Idag är jag ledig och har just varit på massage. Lite för länge sedan konstaterade jag eftersom det känns som att jag just blivit överkörd av en traktor. Som backat fram och tillbaka en ganska lång stund faktiskt.
Och nu har jag ju viss erfarenhet av att bli påkörd så jag vet vad jag pratar om.
Nu ska jag ta en liten tupplur i mina linement-ångor.
Min & Maries film-kväll igår efter jobbet:
Vi åt ostkaka och kexchoklad och tittade på "Du blir vad du äter" och funderade över vad vi egentligen skulle bli.
(Men jag har ätit en banan om dagen sista två veckorna! Mycket bra. Ja jag har ju ätit lite annat också.)
Betyg på "Repmånad" som Marie varit eld och lågor över hela veckan och som jag haft
ofantliga förväntningar
över att få se:
Sådär.
Men vi hade hemskt gott fika och trevligt sällskap. Ja varann allså.
Ikväll blir det bio, Håkan 1,5, åååhh va rolig den kommer att va!!
ÄNTLIGEN
Verkar bananfluge-familjen ha gett upp.
Det som började med en liten oansenlig familj utökades hemskt snabbt till en jättesläkt.
Men den sista jakten igår verkar ha hjälpt, nu är det bara nån ensam stackare här och där som man får slå ihjäl.
Vi åt våldsamt salta kolbullar och åkte båt.
Kapten Johannesson håller ställningarna
Ska man åka båt ska man äta tårta
I går hurtade jag och Marie, uppför Gustavsbergsbacken.
Vi var väldigt sportiga, speciellt jag eftersom jag hade min proffs-byxor.
Konstigt nog var det skitjobbigt ändå.
Utsikt över Östersund
Marie tycker inte om skogen, så jag lugnade henne med att berätta om han som blev nergrävd av en björn.
Och när jag blev jagad av en älg på cykel. (det var jag som cyklade)
Sen såg vi ett rådjur och då ville Marie gå hem.
Här håller vi på att klättra ner.
Nu måste jag ställa om telefonen så att det blir större bilder, Maries mycket obekväma min
hade varit rolig att se :D
Idag kommer Caroline och hälsar på, vi ska ha tjejdag!
ÅÅÅÅHH vilken härlig dag!
Min moderliga sida
Vattenskidor
Gummi-mannen
Undrar om jag orkar kolla på några avsnitt av sex and the city innan jag somnar... nä.
I morrn kommer Rikhard å Hanna!!
Bilder från en kalas-dag
Fortfarande super-väder, har varit ute i solen och bättrat på beige-färgen
på bena. Och avklarat årets första dopp! Ingen kommer ihåg en fegis tänkte jag när
låren blev blå och det kändes som att bena skulle lossna.
Det var inte skönt. Men jag var hemskt modig.
Sen har vi ätit glass och myst i solen.
Pärlan lyser upp tillvaron
Vad jag har gjort i helgen
åt snask å lyssnade på döds-hårdrock från några raggers i skinnväst som också hade utflykt.
Mycket rogivande.
Och efter ett kort besök på Captain Cook var det dags för hemfärd.
och på eftermiddan blev vi bjudna på grillat hos Amelie & Rikkard i Ås.
Lika trevligt å mysigt som vanligt!
Lill-Svea
Tulpaner på vägen hem
Trevlig söndagkväll!
Back to business
ÅÅÅHH va härligt det har varit, kalasväder å varmt (ganska i alla fall) å skönt å myyycket mat.
Ett under att vi tog oss hem faktiskt, efter all mat vi har fått i oss.
Eftersom Rikhard är lite som ett barn som måste äta väldigt ofta (dock väldigt mycket mer än ett barn. Ja väldigt mycket mer än de flesta faktiskt) för att inte bli gnällig och jobbig, fick vi andra anpassa oss efter det. Alltså, mat ca hela tiden om dan. Men det var trevligt, och det var inte förrän sista dan som jag började må lite illa. Men det gick ju över när vi åkte hem med SJ som hade 27 grader varmt i vagnen hela vägen hem (utom sista timmen när det blev svin-kallt). I 12 timmar. För att få tiden att gå gick vi och kollade på bio i bistron, och där fick vi glädjas åt ännu några fler plusgrader och betydligt mindre syre.
Så efter en 12 timmars resa sittandes (man betalar väl inte onödigt mycket när man kan handla tröjor på H&M istället?!)
i suptropiskt klimat var jag väldigt pigg å alert på jobbet tre timmar efter hemkomsten.
1. Liseberg
Medan de våghalsiga kastade sej ut i dödsmaskiner som "kanonen" (det hör ju vilken människa som helst att man inte ska sätta sig där) började jag med en trevlig som hette jukebox och som Patrik sa var en barn-karusell. (Det var det första jag inte skulle ha lyssnat på. Jag borde förstått att vi inte har riktigt samma graderings-skala på saker å ting). Man satt i en rosa 50-talsbil som åkte runt och snurrade och så spelade dom en massa trivsam 50-talsmusik.
Men USCH det sög hemskt i magen och det kan INTE ha varit nån barn-karusell. Även om det mest var såna som åkte.
Misstag nummer två var när samme man sa att bergbanan skulle vi åka för den var "mysig", "med fin utsikt" samt "snäll".
Ja, mysig om man gillar att störta mot döden i en hastighet man sällan skådat, och fin utsikt och man inte höll på att skita ner sej av skräck när man väl kom upp på höjden eftersom man då redan var på väg i typ 400 kilometer i timmen RÄTT NER.
Tyvärr, jag hade inte tid av njuta av den fina utsikten och dom mysiga träden eftersom jag hade fullt upp med att kontrollera att jag verkligen levde och satt kvar där jag skulle.
Efter att jag avgrunds-skrikit för mitt liv i Patriks öra så att han inte hörde annat än min ljuva falsett ekandes i huvet resten av dagen, kommer han aldrig mer att omnämna bergbanan som mysig.
Ett jättefint ställe som jag inte kommer ihåg vad det heter.
Men här låg vi å brände på våra bleka ben.
Vi har varit väldigt sportiga, och man deltar som vanligt med liv, lust å kämpa-anda.
Universeum. Där vi förstås började med mat.
Det ser klent ut med melon å grönsallad, men det var bara början.
Lite slemmiga men ändock trevliga.
Ja det var väldigt bra allting, och som avslutning hamnade vi på brak-middag hos fin-moster.
Ikväll när jag kom hem hade karln gjort värsta grill-middagen, och jag försökte förstås arrangera ett somrigt grill-kort.
Men eftersom det ser ut som att jag inte får ner maten i halsen och Patrik ser ut att få upp den, så var jag tvungen att ta ett separat mat-kort också, så att NÅGOT skulle se aptitligt ut.
God natt, nu dormar jag av av trötthet.
