Lördag: Skidutflykt med familjen omständig och stackars Mats & Gunilla som inte visste vad dom hade gett sig in på.
Fredag kväll: Pjäxorna är fortfarande borta. Stavarna och skidmössan likaså.
Men! Som genom ett under, efter att ha vänt upp och ner på hela hemmet, hittade jag pjäxorna nerpackade i en låda med två högtalare, en spotlight och ett recept på gaffelkakor. Ååhh, att jag inte tänkte på DET stället redan från början.
Tyvärr fanns inte stavarna i samma låda.
Jag sitter i soffan och tittar på kaoset efter min pjäx-jakt. Snörvlar, nyser (eftersom det nu är hela tre månader sen jag var sjuk sist) blöder näsblod, å så kan man starkt misstänka att jag har tryckt in en rödlök i ögonen. Känner mig uppladdad för att åka på utflykt.
Lördag. Avfärd.
Pigg och glad och bara lite snorig.
När vi kom fram till skidstället kom det en farbror och ville ta kort på oss, för att lägga ut på Svartsjöarnas hemsida.
Stackars man, han insåg nog inte att det här gänget genom sin medverkan knappast skulle gagna varken skidsporten i allmänhet eller skidspårsklubben i synnerhet.
Men han tyckte det såg "så trevligt ut" (Du kanske skulle ta på dig skidorna och följa med en liten stund du farbror, tänkte jag men sa inget).
Så nu finns vi förevigade här, som "två barnfamiljer". Jag vet inte riktigt vem som var förälder och vem som var barn av Gunilla, Mats och mig, men eftersom jag åkte långsammast av oss allihopa så får väl jag ta rollen som ungen.
Åååhh så trivsamt vi har det! (Fortfarande kvar på parkeringen).
Svea fortfarande glad. Det vill säga, innan vi hade åkt.
Astrids åsikt om att åka på utflykt.
Till skillnad från sin syster somnade hon sen och sov sig igenom hela turen.
Vi skyndade oss till fikastället, skyndade oss att fika (eftersom det var så kallt så att 100% av oss inte hade någon känsel i fötterna) och skyndade oss hem. Det här måste vi göra om!
Ett förfruset sällskap försöker överleva kylan tills korven blivit varm.
På kvällen var det middag hos Mats å Gunilla.
Mats bjöd på älggryta och portvin. 
Jag och Gunilla tyckte det var våldsamt roligt, men även lite oroväckande att han tyckte att detta skulle passa oss.
.
Sedan liten trivsam utgång och så var det slut på lördagen.
Dagens skidåkning
Det senare för att jag i mörkret försökte förirra mig ut från 22-kilometersspåret, som jag i ett sinnessvagt tillfälle gett mig in på.
Jag vill härmed proklamera att ett väldigt rekord har slagits: Den sammanlagda skidåkningen denna säsong är nu uppe i... TATARAAAAAA! 12 kilometer!
Dessutom hade jag alldeles nyvallade skidor idag, så nu går dom fort BÅDE framåt och bakåt.
Innan denna storslagna träningsrunda hade jag och Linda friluftsdag.
Vi hade vidlyftiga planer på att åka skridskor eller något annat sportigt, och när vi blev frusna och sugna så skulle vi fika.
Oturligt nog så hann vi bara träffas så kom vi på att vi nog redan var ganska frusna och fikasugna.
Men vi tog ett sportigt kort först, sen gick vi på wedermarks och drack pissljummen oboy och åt macka med godbit.
Bra dag.
Vasaloppet
Tänkte att sämre än sist kan det ju knappast gå. Ja inte för att det gick dåligt på något sätt, men man kan säga att det finns våldsamma förutsättningar till förbättring.
Men lite fundersam var jag ändå, eftersom jag inte hade lyckats lura med någon.
Men i mina djupaste tvivel strax innan jul, mötte jag en tant på skidor på Rådhusgatan. Förhållandena var de allra bästa där på trottoaren, tjugosju minusgrader och bra grusat.
Det såg jag förstås som ett tecken från ovan (efter att jag tänkt lite på om jag kanske borde ringa någonstans), saken var klar och tvivlen som bortblåsta, nu kunde inget gå snett!
Och tänk! Rätt vad det var så hade allt ordnat sig, bil å stuga å en massa sällskap.
Som vanligt skenade min fantasi iväg, och jag började fundera över vad jag skulle säga om jag får vara med i tv om jag vinner, alternativt om de skrapar upp resterna av mig. (Just nu känns det som att ett av alternativen är en klar högoddsare).
Ett av alternativen var att citera Arthur Häggblad, som skulle hälsa till radiolyssnarna efter att ha vunnit Vasaloppet för fjärde gången. Detta var innan medieträningens dagar.
"Skidlöpning är ett helvete. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem fan som helst."
Och om någon skulle undra hur det känns: "Åk själv din gubbdjävel så får du se hur det känns".
That´s the spirit!
Sen förträngde jag att jag hade anmält mig.
För att friska upp minnet och komma i stämning:
Tjejvasan för en sisådär hundra år sedan.
Hur som helst, nu är förträngningen över och i fredags skulle premiärturen göras.
Det var Benny som förbarmade sig, och drog runt mig i spåret.
Förberedelser Torsdag kväll: Benny informerar sig om att mina skidor är
1. vallade (jajemen, en massa valla på)
2. stavar och pjäxor finns (jamen det är väl klart)
Fredag förmiddag:
Tio minuter innan vi ska åka ringer jag ett litet samtal: jo duuu benny, kan vi vänta en liten stund bara? jag kan inte hitta pjäxorna... eller stavarna.. tio minuter senare: jo duuu benny, kan vi kanske åka iväg en liten sväng tror du? måste bara låna pjäxor.
En halvtimme senare är pjäxor lånade (passade... i princip), reservstavarna inpackade, (pappas gamla som härstammar från tyrannusaurius rex-tiden) och vi har anlänt till skidstället. Jag misstänker att mitt sällskap redan här har börjat tappa lite tålamod, fast han dolde det väldigt bra.
Ut med skidorna.
-Men Anna, du sa ju att skidorna var vallade och klara?
-Ja? (Helt oförstående där vi står och tittar på mina fina skidor).
-Jamen det är ju fullt med parafin på dom. Och du har ju ingen fästvalla?
Och jag som trodde det var bra att fartränderna (läs reporna som uppkommit under vissa terrängturer) inte syns.
Men eftersom mitt sällskap var så mycket sportigare än mig så hade han med sig vissa bra tillbehör som ordnade detta.
(Vissa bra tillbehör som jag hade med mig: snytpapper, nässpray, mackor).
Efter tre kilometer sa den mycket snälle och pedagogiske tränaren inte "DU SUGER", utan "ja du har helt klart potential att åka fortare". Jag tror det betyder ungefär samma sak. Men jag tyckte det var ganska trevligt ändå.
Åååhh, det är nog första och sista gången jag får åka skidor med Benny.
Lite kortare på sidorna? Jaha? Och längre bak? Jaa alltså, nu är det ju inte så att man bara kan BESTÄMMA hur som helst hur det ska bli förstår du väl.
Mitt första nyårslöfte, att göra ännu mer roliga saker, går väldigt bra.
Förra veckan fick jag vara frisör TVÅ gånger till min stora förtjusning.
Offren var Patrik och Paul (det låter som att dom är tvillingar som har likadana kläder på sig men olika färg på mössorna, men så är det inte. dom hör högst inte ihop.), och vad jag vet så mår dom förhållandevis bra idag.
Patrik fick till och med pausunderhållning i form av dragspeluppträdande i hallen. Calle Schewen fick han höra tre gånger, något reducerad eftersom jag bara kan fyra ackord. Jag tror han tyckte det var jättejättebra, även om han inte uttryckte sig exakt så. Han sa, för att vara mer precis, "Bra Anna, men jag tror det börjar bli klart nu".
Torsdag, fredag och lördag var vi och dansade.
På torsdagen hade jag och Gunilla uppladdning med korvstroganoff och rödvin.
Och så ville jag så gärna spela lite för henne.
På fredagen vad det mysmiddag hos Jonny, Lotta och lill-Li innan tidernas roligaste kväll i Häggenås (jag grinade nästan när jag kom hem, bara för att det hade varit så roligt. Inte helt normalt, men det har man ju börjat vant sig vid), och på lördagen middag hos Kim innan avfärd till Sundsvall och en ÄNNU roligare kväll! Mycket trevligt sällskap, den ena knäppare än den andre. Vilket är en klar fördel om man ska sitta och åka bil tillsammans i fem timmar.
På väg hem från Sundsvall, så här glada var vi innan vi började fundera på hur hemskt långt det var kvar hem.
På söndagen haltade jag runt på jobbet, blå och öm och alldeles väldigt glad.
Tänk vad glad man kan bli på en alldeles vanlig onsdag.. :)
Nyår
Nyårsafton började i hurtighetens tecken, så slipper man det resten av nästa år.
Sen var det dags för att ordna bidraget till nyårsmiddagen; Paul och jag skulle göra efterrätt. Jag började med en lätt missbedöming av receptet och malde ner alla kex vi hade, inklusive dom vi skulle äta med ost på.
Sen gick det bra, eftersom mitt andra och sista uppdrag i matlagningen bara bestod av att röra i en kastrull.
Paul med sin våldsamma hushållsmaskin som man måste ha hörselskydd till.
Fotnot: Han må se ut som en hårding, men resultatet blev rosa pannacottacheescake.
Och sen åkte vi till Maria & Micke. Han brukar för övrigt inte se ut riktigt så där.
Men han är väldigt trevlig.
Två av dom som inte var med så länge.
Cowboy-anton har tagit på sig nyårsstassen.
Å två av dom som var med ända till dagen därpå.
Gunilla är mer entusiastisk över sin berättelse än vad publiken är.
Guitarheros. En galning och en med taskig hållning.
Maria Manson.
(Man kan låtsas att hon har nitar i ryggen istället för pärlor på koftan, för häftighetens skull.)
Drifters next.
Punch (min hemmagjorda snaps som jag alltid gör och som ingen tycker om) på punchverandan.
Och som vanligt blev det halvbrått att springa ut när alla plötsligt kommer på att det har blivit ett helt annat år.
Efter att alla vaknat (knappt somnat) vid halv sju-snåret på nyårsdagen av att Anton firade in det nya året med att skrika MAAAMMAAAAA och hälla ut lego på trägolvet från hög höjd, åt vi frukost, lunch och tittade mycket roat på fem avsnitt av Pingu. Som för övrigt måste vara ett av de mest fantastiska barnprogram någonsin, eftersom sex fullvuxna personer kan sitta och skratta så dom nästan kissar på sig när man tittar på Pingu i ringklocke-affären. Och då kan han inte ens prata.
Hur som helst så var det en mycket trevlig tillställning.
Årets nyårslöften:
1. Göra ännu mera roliga saker.
2. Inte glömma att sova mellan alla dom där roliga sakerna.
3. Inte fundera så mycket över att det är så tråkigt att träna att jag hellre låter bli och fikar något gott istället.
4. Men kanske försöka tycka att det är liiite liite roligt NÅGON gång i alla fall.
5. Fast om inte, så gör det inget.
6. Lära mig en ny maträtt. (Muffins och tårta gills inte.) Men det här kan jag stryka eftersom jag har lärt mig att göra korvstroganoff, och har levt på det större delen av det nya året.
7. Inte vänta så länge med att diska tills det bara är potatisskalaren kvar som är ren.
Gott nytt år.
5:e januari och prinskorven är fortfarande inte slut.
Julen är över men julmaten är ungefär som julgranen jag hade förra året, ett år senare kan man fortfarande hitta rester lite här och där.
Prinskorv i matlådan å prinskorv till frukost. Det är prinskorvar överallt och jag går å hoppas på att det inte blir jul igen förrän om minst fyra år. Jag misstänker att det blir svårt.
Paradisasken(arna) hade jag klämt i mig lagom till annandagen, till och med likörtryffeln och romrussinen.
Stoppa mig någon! Och GEE mig för guds skull inget snask, jag vet ju att jag är som en hund och äter tills det tar slut.
Den lilla, lilla muskel jag lyckats träna upp under året är återigen slappare än kalvsylta, och innehåller numer förmodligen enbart densamma.
Julafton blev en trevlig tillställning, hos momma med släkt och god mat.
Även fast den yngsta i skaran var 26 år så kom tomten, till två av deltagarnas (tomtens arvingar) måttliga förtjusning.
Detta måste förövrigt vara det yttersta beviset på att jag måste ha varit väldigt trevlig och ljuv det senaste året.
Trots att det tar emot att säga, så är det ju faktiskt lite halvspännande. Även om tomten både såg ut och lät förvillande lik han som en stund tidigare inte helt diskret viskade "MEN MÅÅÅSTE JAG HA MASKEN JAG SEEER JU INGET I DEN" och sedan försvann.
Tomten hade utomordentlig hörsel med sitt extra öra.
Momma
Sally firar julafton.
Idag på jobbet har jag och Linda vaggat runt och ojat oss över våra svällda stinna magar. Linda av naturliga orsaker och jag av skulle-nog-ha-låtit-bli-det-där-sista-kakpaketet-orsaker. Detta försökte vi lindra med diverse fynd som vi gjort i skafferiet, grejer vi fått för att klara oss genom julveckorna (dessa fynd bestod av bland annat kakor, kex, choklad och ahgrens bilar. BLAND ANNAT). Inte blev vi mindre och inte mådde vi bättre.
Huu, antingen måste vi göra oss av med allt snask, eller så måste vi äta upp det hemskt fort så att det försvinner.
PS. Inget dragspelsuppträdande.
