När Anna själv får välja
Igår efter jobbet skulle vi på bio, och jag skulle välja vad vi skulle se. Det brukar inte bli så bra, och det blev det inte den här gången heller. Jag hade läst så bra recentioner om "Låt den rätte komma in", men jag hade visst missat att det var en vampyrfilm. Kort sammanfattning: En liten kille träffar en liten tjej på gården. So far so good, det här kan väl vara en trevlig liten film tänkte jag. Sen sa hon att hon var en vampyr och det var väl ungefär där den började vara mindre bra.
När bion var slut ville jag få upprättelse, så vi hyrde en film som jag tyckte verkade alldeles hysteriskt rolig.
"Be kind rewind": : Jack Black (som alltid är så himla bra) bodde vid ett kraftverk och var inlindad i folie.
När polarna kom dit och hälsade på hade dom kastruller och silar på huvet..
Ja sen ska han sabotera det där kraftverket, men det går lite snett så han blir magnetiserad istället. Så då sugs han till lyktstolpar och stängsel och sånt. Sen har han en kompis som jobbar i en videobutik och där råkar han avmagnetisera alla filmer, och för att ställa allt till rätta kommer dom på att dom ska spela in alla filmer igen, själva, med sig själva i alla rollerna..... Jag somnade i samma veva som dom höll på att spela in Ghost Busters. Där dom hade satt på två stora typ ventilationstrummor på en bil för att det skulle bli en... ja, bil av nåt slag. Ungefär så var det.
Ja men det lät ju så roligt.. Men var så... eehh, dåligt.
Om det finns några som helst tveksamheter; jag rekommenderar INTE den här filmen.
Föresten fyller jag år i morrn.
Idag har varit hemma hos mamma och pappa, firat pappa i efterskott och mej i förskott.
Traditionsenligt önskade sig pappa lång-kalsonger på fars dag, och lika traditionsenligt fick han det.
I år blev det lite djuriskt med zebra-mönster. Förra året fick han svarta med stora röda blommor på, mycket
klädsamt. Jag har tagit kort när han modellade i dom, men tyvärr hittar jag igen det. Men jag ska fortsätta leta, var så säker.
Firar-menyn idag bestod av schwarzwald-tårta som jag husmodrat ihop:
samt paltbröd med fläsk.
Kan det bli bättre! Jag skulle kunna leva på fläsk varenda dag om det behövs.
Nu ska jag gå och lägga mej och invänta den stora dagen när jag blir ännu lite visare och förnuftigare.
Och några kli-ploppar rikare.
Hurra hurra hurra på mej i förskott, god natt.
Det är så härligt med vänner som verkligen försöker reda ut
vad det är för åkomma man lider av.
Angående min klåda som jag inte tidigare misstänkt skulle ställa till med några större problem:
"Ja, då kanske du blir som han på dokumentären jag såg. Han hade päls på hela ansiktet, alltså RIKTIG päls... som en apa, tom på ögonlocken. På slutet rakade han sig men han såg ändå konstig ut eftersom ögonbrynen och ögonfransarna liksom hörde ihop med den övriga pälsen. Det är bäst du slutar med hårtabletterna."
Maria, jag är väldigt glad att du är engagerad, men har du funderat på att börja titta på andra sorts program?
Det är ganska tidigt nu...
Det känns som att jag skulle vara riktigt lortig, så där som om man inte har tvättat håret på flera veckor och sen haft en insvettad mössa på sig som luktar hårbotten. Så känns det fast över hela kroppen.
Men jag är ju ren och fräsch som en nyponros som vanligt, så det måste vara något annat.
Jag som tänkte ha sovmorgon..
Mitt nya liv
Dessutom blev Anette och Rickard i stort sett ihop i söndagens ensam mamma söker.
Jag känner att det här blir bra.
Besök hos Mini-Micke och lite annat
Som en liten mjöl-påse.
mini-handen
Lill-Micke fick en piraya-mössa i välkomstpresent.
Den var nästan lagom, han har nog växt i den om en sisådär tio-femton år.
Någonstans mellan samtalet med Maria om mini-mickes skall-storlek och tillverkningen av den gick det snett.
Mini-Micke i sin moderna mössa.
Idag kom det en tant från facket (hon var inte tant egentligen, men jag hämnas) till jobbet.
Självklart förespråkade hon alla fantastiska fördelar med att vara medlem, förutom att man får hjälp med ALLT (jag har aldrig NÅGONSIN fått någon hjälp med NÅGOT) så får man även gå en kurs på ABF för 500 kronor per år. Det är ju jättebra, förutom att det skulle kosta ungefär tusen gånger mindre att gå den där kursen och INTE vara med i facket.
I alla fall, så när hon hade gått igenom hela sin bara-fördelar-med-att-vara-med-i-facket-lista, så vände hon sig till mig och sa "Ja, och om du fortfarande bor hemma så behöver du ju inte teckna någon egen försäkring."
Ja det hade ju också varit jättebra. OM JAG INTE VAR TJUGOSEX ÅR OCH INTE BOR HEMMA.
Jag kan ta att jag måste visa körkortet lite titt som tätt (oftast när polisen jagar mig, vilket jag strax återkommer till), men ser jag inte ens ut att ha gått ut skolan??
Lätt irriterad upplyste jag Therese (jobbarkompis som inte blev informerad om om-du-fortfarande-bor-hemma-förmånerna) om att det är okej när man är typ TRETTIO, DÅ kan man ju bli glad för såna saker, men inte när man är 26 och inte vill se ut som man går i högstadiet.
Sen kom jag på att Therese är 29 och jag ändrade snabbt upgifterna till jaaah men när man är över TRETTIFEM, DÅ kan man bli glad för att man ser ut som femton.
Sen lämnade jag snabbt det ämnet.
I morgon ska jag nog säga att hon ser väldigt ungdomlig ut.
Jo, till polisen. Förra veckan var det dags igen. Glad i hågen åkte jag och pärlan från jobbet.
Jag åkte min vanliga krångel-väg för att slippa svänga vänster, och allt gick finfint.
Tills jag såg en polisbil som stod still med blåljusen på.
Jaha tänkte jag, det vore väl typiskt om jag skulle hamna mitt i nån utryckning nu när det är mörkt och allt och jag inte vet vart jag har bilen och inte kan svänga åt sidan och säkert kommer att spärra vägen för dom och så tar dom mej istället för att jag är i vägen.
Jag skyndade mej i alla fall och stannade och torkade bort all imma från rutorna för att vara på den säkra sidan, sen puttrade jag vidare och tyckte att det kändes riktigt bra.
Jag hann inte långt förrän den där himla bilen kommer och kör upp bakom mej, fast utan ljus.
I ca en sekund, sen började dom blinka och tjuta och jag körde halvt upp på cykelvägen för att 1.jag blev så rädd
2. dom skulle kunna köra om. det var mest nummer ett.
Men dom körde inte om.
Och jag blev så nervös så jag nästan började grina och satt i mörkret för mej själv och pep NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ i hopp om att det skulle hjälpa. Efter fem korsningar och en rondell kände jag mej tvungen att stanna, och det var jag nog också. Ut kliver FYRA (4) poliser och jag kände mej ännu mindre än femton år och bor hemma.
Pliktskyldig medborgare som jag är försökte jag förklara att jag faktiskt trodde att dom bara ville köra om och att jag inte trodde det var mej dom var ute efter. Samt att jag alltid tror att jag har gjort något när dom dyker upp. Däremot glömde jag fråga vad dom egentligen vill mej för ont. Det måste jag komma ihåg nästa gång.
Jag fick bara blåsa och visa körkort och hålla med på att det var min bil.
Sen var jag förklarad oskyldig och fick åka hem på darrig gaspedal.
Kör jag som ett fyllo?
Tror dom att jag är femton år och inte ens får övningsköra än?
Jag känner att jag måste reda ut ett och annat.
Vad man inte vill höra hos frissan
Jag som för ett ögonblick kände mej lite mindre tunnhårig än vanligt kom snabbt ner på jorden igen.
Anna v/s Renfjället
Nu blev det inte riktigt så, nyckeln till den lilla lilla stugan ute i ingenstans kom aldrig och vi fick istället panik-boka en annan lite större stuga.
Lägerelden. (Detta kort togs mest som bevis för att jag faktiskt DISKAR.
Det händer inte var dag och var värt att förevigas. Tycker alla parter.)
Utedasset.
Det blev istället vildmarksliv med bastu, tvättmaskin och micro.
Samt vildmarks-kost såsom tacos, fläskfilé och kräftstjärtar.
Men det gick bra det också.
Erfaren som man är hade den ene av oss glömt mössa och vantar, och den andre hade bara rosa stövlar med hål i.
Så vi fick börja med att åka och skaffa utrustning.
Men SEN blev det vilt vill jag lova, renfjälls-bestigning av den grövre sorten både tisdag och onsdag. På tisdagen första halvan av vägen som var genom skogen. Det var inte så där tipp-topp-kul så på onsdagen tog vi pärlan och åkte förbi den där himla skogen och gick sista biten istället. Så vi har gått HELA vägen upp. Bara inte riktigt vid samma tillfälle.
Patrik i en bäck
Det är en underdrift att säga att det var storm, det var alldeles OHYGGLIGT JÄTTESTORMIGT.
Men tapper som man är så kämpade vi ända upp.
Tur att inte bilden är större, så man inte ser att det är en mobiltelefon jag fipplar
med på vildmarks-turen.
Åreskutan.
Dagens höjdpunkt, mandelkubb och oboy. Samt mina fina nya röda stövlar.
Ååååh det ser ju så fint ut..
Om man kan dö vid 39 graders feber
så höll jag nog på att göra det för ett tag sen.
Efter att ha sovit några timmar efter jobbet igår kände jag mig som ett stekt ägg när jag vaknade. Det var jag i princip också. Inklusive i natt och idag. Jag tycker inte alls synd om mej själv. Inte alls.
Jag behöver väl inte tillägga att det gör ont överallt också.
Dagen har ägnats åt att sova, svettas och glädjas över att bli sjuk lagom till min lång-lediga helg.
Åååhh, pärlan som skulle få vinterdäck och allt.
Nu ska jag liva upp mej lite med elvis the man innan jag somnar om.
Åååhhh Elvis.... (nu försvinner jag in i feberdimman)
The handy-womans
Gunilla har lessnat på små verktyg och dragit fram värre grejer.
Det gick lite dåligt i början, men när hon lagt ur backen (man säger så i byggbranchen) på apparaten så gick det betydligt bättre.
Tyvärr syns inte Gunillas gigantiska hantverkar-mys-shorts som hon piffade upp kvällen med utanpå strumpbyxorna, inte heller kaninöronen som inte helt matchade byggar-looken men som var mycket underhållande.
Å så en annan liten sak....
Maria & Mickes lilla mini-Micke som har kommit ut!!!!
Hoppas dom kommer hem snart så jag kan åka dit och lukta lite på han..
Och så han får se pärlan förstås.
.
Anna å Gunilla goes 50´s
Framåt natten var jag MYCKET trött, MYCKET hungrig och MYCKET arg när symaskinen dog. Igen.Jag blev så förbannad så jag höll på att sprängas, kastade undertråds-spole-grejer och kröp runt en stund och letade lösa delar.
Lördag: Maskinen fixad och jag är på lite bättre humör. Tills den dör igen och jag grinar lite och tänker DÖ SYMASKINSJÄVEL. Men det blev ganska bra ändå.
Mitt redan döende hår mådde inte
bättre efter den våldsamma tuperingen.
Gunilla hugger nya hål i skärpet.
I en mycket avancerad dans med Elvis och Gunilla.
Gunilla och en annan Elvis.
Skräckblandad förtjusning känns som en passande beskrivning.
Mycket trevlig kväll, lite mindre trevligt var det att åka till ikea klockan nio morgonen efter.
Men eftersom man är så ung, pigg och rask så blev det så. Och vi hade en mysig tjej-dag, jag shoppade två kuddar, kebab och ett dasslock. Det kändes lagom.
Lite fika med Therese sen på kvällen och helgen var fulländad! :D
Sen kändes det som att jag behövde helg igen alldeles snarast. Synd bara att det var måndag och att jag ska jobba hela helgen.
huga.
God kväll
Ikväll har Gunilla varit här och duschat å kollat på youtube.
Vi njöt av Elvis-filmer och hans frus enorma hår.
Gunilla sa att hon faktiskt hade bakat in en limpa i frisyren, det betyder alltså att jag också kan bli sådär hårfager.
Med det i tankarna ska jag nu sova gott.
Ingen fet hårbotten här inte.
Jag och Kent Finell/Resan del två
Väldigt icke-pigga klev vi på tåget halv elva på förmiddagen. Självklart fick vi platser hundra vagnar ifrån varann.
Jag fick kännedom om att det satt en kändis bakom Björn i hans vagn (och att B´s granne dessutom hade klivit av), så jag skyndade mej förstås dit och bytte plats.
Efter lite diskret kikande såg jag att det nog var Kent. Eller jag är inte hundra, men han var väldigt lik han som trillade i poolen. Han hade en mycket trevlig och gemytlig röst, ja han lät hemskt radio-aktig. Ungefär som att han inte var riktigt på riktigt. Fast det var han i allra högsta grad.
När jag lika diskret gjorde en liten jubel-gest att jag hade sett vem det var, så visade det sej att det inte var han som var kändisen utan hon som satt bredvid. Det var Görel Crona, inte alls lika kul.
Det blev en trevlig tur hem.
Ja det var väl inte så att jag och Kent pratade så mycket med varann, men jag lyssnade i alla fall väldigt noga på vad som sades. Inga större skandaler.
Sen fick jag ont i magen och så var vi hemma.
På lördag är det 30-årskalas igen så nu måste jag leta trevliga sånger.
Ledig dag idag
Nu dör jag av trötthet.
Bjuden på middag del 2 + Gunilla 30 år!
Som tradition (2 gånger) har vi börjat äta middag hos Amelie & Rikkard. I torsdags serverades det vallenbergare med älgkött, potatismos, lingonsylt å ärtor. Ja det är inga vattenmakaroner med bearnaisesås man blir bjuden på där inte.
En mycket trevlig idé som jag tycker vi fortsätter med läänge.
Fast jag misstänker att vi ska äta här nästa vecka.
Jag måste komma på nåt ÄNNU bättre att bjuda dom på... Få se nu, vad kan jag laga.....makaroner och korv......och broccoli-gratäng. Ja det blir inte så varierat, men väldigt gott.
Jag får nog blanda in Patrik för lite mer avancerade bjudningar.
I fredags fyllde f.d ungdomen Gunilla 30 år.
Det firades med överrasknings-bowling och överrasknings-middag. Så himla mysigt!
ÅNEJ!!
Idag hörde jag att det var en som hade åkt fast FÖR ATT HON KÖRDE FÖR SAKTA. PÅ RIKTIGT!!!!
Som tröst fick jag höra att det säkert bara var på vägar där det inte är två-filigt, där det inte går att köra om. Jaha som att det skulle vara bättre, jag törs ju inte köra där det är två filer.
Saker man kan hitta under huven
I veckan skulle pärlan få nya innerdörrar (eftersom dom gamla börjat mögla/ruttna sönder).
Vi (jag och bilen) puttrade iväg mot Hara och verkstan, och färden förflöt riktigt bra. Jag körde till och med nästan 90 där man skulle det.
Ja det var en bra dag helt enkelt.
Men DÖM OM MIN FÖRSKRÄCKELSE när det börjar låta som att det brinner i avgasröret.
Inte bra tänkte jag och började svettas.
Men den lilla bilen som låg bakom verkade inte bekymra sej, och det borde han ju gjort om det börjat spruta eld ur pärlan.
Rätt vad det var lät det från dörren istället, ungefär som att den var lös. Också ritshade det liksom.
Men jag var så modig och körde ända fram utan att stanna, eftersom det inte verkade ryka nånstans ifrån ialla fall.
Jag blev förstås (inte helt oväntat) inte särskilt betrodd om det mycket mystiska ljudet, eftersom jag är rädd för det mesta som har med bilen att göra och alltid tror att den kommer att explodera/brinna upp/gå allmänt sönder.
Så jag fann mej i att "gamla bilar låter lite" och sa inget mer.
Sen kom grannen och skulle kolla på nåt där under huven.
"Men va fan, har ni stoppat ner kalsonger här eller?"
Nämen ojsan bojsan, där låg visst en stor trasa som satt fast i nån fläkt där fram. Riktigt bra satt den fast faktiskt.
Ja alldeles VÄLDIGT bra, så bra att det var mycket svårt att få bort den och alla trådar som hade spridit ut sej lite här och där.
Ja jag är ju ganska säker på JAG inte brukar vara där under och lägga ifrån mej grejer.
KANSKE LÄT DEN LITE KONSTIGT ÄNDÅ??
Sen kändes det inte lika roligt, när chefen berättade att hon varit med om samma sak.
Men i hennes fall var trasan hennes katt Hilding.
Och där small det bara en gång.
En mycket hemsk historia.
Fotnot: Hilding låg i två dagar, sen var han fit for fight igen. Lite mindre hår, i övrigt som vanligt.
Tragedi
Kanske hade det hänt tidigare, men det var då jag upptäckte det.
Inte det minsta livstecken, totalt stendöd.
Det spelade ingen roll hur mycket jag gasade, vred på nyckeln och svor, han hostade inte ens till. Inte ens lite.
Men det blev ett lyckligt slut trots allt, ikväll fick den lite nya tillbehör (en liten grej och en större grej) och piggnade på sej.
Jag var mycket deltagande, höll i ficklampan och visade mej intresserad (kan det inte börja brinna när du gör sådär? ska vi starta nu? du får vrida på nyckeln. är du säker på att det inte kan börja brinna?).
Och så har vi fått kalas-middag hos Amelie & Rikkard idag, thai-gryta som var jättegod och som man svettades hårt av.
Tack, det var så mysigt!
Lördag: 30-årskalas, kräftskiva, efterfest (eller ja, varm-korv och vatten)
Söndag: trött.
Kvällen började med mycket trevligt 30-årskalas. Middag å en massa annat.
Men som det party-djur man är (....) slutade inte kvällen vid det kalaset, efter lite dans
och annat åkte vi på kräft-skiva (eller, det som var kvar av den) hos Jennie
& Erik.
MYCKET trevligt förstås. 
Sen bar det av hem till Amelie & Rikkard för lite varm-korv och samkväm.
Vid det laget började alla bli lite slitna, och klockan fyra kändes det plötsligt
som en vansinnigt lång promenad hem.
Alltså blev vi kvar på bed and breakfast ringvägen.
Söndag morgon: Inte lika pigga men mycket glada. Även om det inte återspeglas
så starkt här. 
Resten av söndagen:
ÅÅÅÅHH vilken rolig lördag!!
God natt.
Den som svettas ymnigt i hastigheter över 70/h (jag)
Det började med att jag skulle vara lite wild and crazy och ta stora vägen med mitträcke och tvåfiligt ibland, istället för den långsamma vägen som är lite mer min cup of tea.
Det kunde man ju förstå att det var en dålig idé. Knappt hinner jag ut på 110-vägen (körandes med sunt förnuft, 75 km/h) förrän jag ser en ambulans komma farande i en farlig fart. ÅÅÅhh vad nervös jag blev, mitträcke och bara en fil, jag höll nästan på att köra av vägen. Och inte tordes jag köra så långt på sidan heller eftersom jag inte riktigt vet vart jag har bilen, och backspegeln hade plötsligt ändrat riktning så jag mest såg trädtoppar istället för vägren.
Men som genom ett under dyker den andra filen upp just när den är bakom, så jag behövde aldrig köra av vägen.
Ja sen så blev det ju förstås nåt himla vägarbete med en vakt, och självklart hamnade jag först i det stoppet.
Med svetten rinnande ju fler bilar jag såg torna upp sej i kön bakom mej, lade jag i ettan fem gånger för att vara på den säkra sidan när jag skulle iväg. Jag skakade i låren efter att ha kramp-trampat på kopplingen och bromsen för att inte rulla in i bilen bakom. Ja inte för att det var uppför eller nåt, men ändå, för säkerhets skull.
Ja sen fick jag köra HUR långt som helst med ett gigantiskt bil-följe efter, å jag hörde hur dom satt och svor.
Det är säkert nån himla kärring som kör så sakta, tänkte dom. Och så körde dom förbi och såg att det var det ju inte.
Men jag och en liten farbror bakom körde lugnt och med lågt risk-tagande, medan dom andra hundra bilarna körde om under den närmsta milen. Att det var en liten farbror det vet jag, eftersom han också körde om till slut.
Men pärlan gick som ett skott som vanligt, det kan man lita på.
Förutom att den nästan började koka i förrgår, men det går nog till sej. Man kan ju inte vara på topp jämt.
Nu är jag hemma och hälsar på i några dagar.
Jag har fått bestående men av pappas gris-snarkningar när jag var liten (=våldsamt snar, så nu får jag panik om någon andas högt när jag ska sova.
Efter att ha gjort hemmagjorda toaletsspappers-öronproppar som inte var helt effektiva, gav jag upp och la mej på soffan.
Klockan fyra i morse kändes det som att någon slog in revbenen på mej, det var nästa man som hade anslutit sig till soffan.
Dagens höjdpunkt var när Amelie skulle ta sig av barn-gungan (som faktiskt inte var så lätt att komma på heller:)
Stackars Svea blev avsläppt och sen följde några besvärliga minuter för Amelie som mest hängde och sprattlade i luften.
Jag satt i andra änden och skrattade så jag höll på att ramla av. Men ta kort gick förstås bra.
Ja fast vi hade ju väldigt roligt ändå förstås.
Lite wild and crazy igen, gunga utan att hålla i sej..
