AnnaStekPanna

I söndags hälsade jag på mini-micke och hans familj. Ojojoj han var så liten....
Som en liten mjöl-påse.

Självklart sov han tryggt och trivdes alldeles fantastiskt bra i tant Annas moderliga famn. Vem skulle inte ha gjort det.

mini-handen

Lill-Micke fick en piraya-mössa i välkomstpresent.
Den var nästan lagom, han har nog växt i den om en sisådär tio-femton år.
Någonstans mellan samtalet med Maria om mini-mickes skall-storlek och tillverkningen av den gick det snett.

Mini-Micke i sin moderna mössa.

Den moderna barna-fadern

Idag kom det en tant från facket (hon var inte tant egentligen, men jag hämnas) till jobbet.
Självklart förespråkade hon alla fantastiska fördelar med att vara medlem, förutom att man får hjälp med ALLT (jag har aldrig NÅGONSIN fått någon hjälp med NÅGOT) så får man även gå en kurs på ABF för 500 kronor per år. Det är ju jättebra,  förutom att det skulle kosta ungefär tusen gånger mindre att gå den där kursen och INTE vara med i facket.
I alla fall, så när hon hade gått igenom hela sin bara-fördelar-med-att-vara-med-i-facket-lista, så vände hon sig till mig och sa "Ja, och om du fortfarande bor hemma så behöver du ju inte teckna någon egen försäkring."
Ja det hade ju också varit jättebra. OM JAG INTE VAR TJUGOSEX ÅR OCH INTE BOR HEMMA.
Jag kan ta att jag måste visa körkortet lite titt som tätt (oftast när polisen jagar mig, vilket jag strax återkommer till), men ser jag inte ens ut att ha gått ut skolan??
Lätt irriterad upplyste jag Therese (jobbarkompis som inte blev informerad om om-du-fortfarande-bor-hemma-förmånerna) om att det är okej när man är typ TRETTIO, DÅ kan man ju bli glad för såna saker, men inte när man är 26 och inte vill se ut som man går i högstadiet.
Sen kom jag på att Therese är 29 och jag ändrade snabbt upgifterna till  jaaah men när man är över TRETTIFEM, DÅ kan man bli glad för att man ser ut som femton.
Sen lämnade jag snabbt det ämnet.
I morgon ska jag nog säga att hon ser väldigt ungdomlig ut.

Jo, till polisen. Förra veckan var det dags igen. Glad i hågen åkte jag och pärlan från jobbet.
Jag åkte min vanliga krångel-väg för att slippa svänga vänster, och allt gick finfint.
Tills jag såg en polisbil som stod still med blåljusen på.
Jaha tänkte jag, det vore väl typiskt om jag skulle hamna mitt i nån utryckning nu när det är mörkt och allt och jag inte vet vart jag har bilen och inte kan svänga åt sidan och säkert kommer att spärra vägen för dom och så tar dom mej istället för att jag är i vägen.
Jag skyndade mej i alla fall och stannade och torkade bort all imma från rutorna för att vara på den säkra sidan, sen puttrade jag vidare och tyckte att det kändes riktigt bra.
Jag hann inte långt förrän den där himla bilen kommer och kör upp bakom mej, fast utan ljus.
I ca en sekund, sen började dom blinka och tjuta och jag körde halvt upp på cykelvägen för att 1.jag blev så rädd
 2. dom skulle kunna köra om. det var mest nummer ett.
Men dom körde inte om.
Och jag blev så nervös så jag nästan började grina och satt i mörkret för mej själv och pep NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ i hopp om att det skulle hjälpa. Efter fem korsningar och en rondell kände jag mej tvungen att stanna, och det var jag nog också. Ut kliver FYRA (4) poliser och jag kände mej ännu mindre än femton år och bor hemma.
Pliktskyldig medborgare som jag är försökte jag förklara att jag faktiskt trodde att dom bara ville köra om och att jag inte trodde det var mej dom var ute efter. Samt att jag alltid tror att jag har gjort något när dom dyker upp. Däremot glömde jag fråga vad dom egentligen vill mej för ont. Det måste jag komma ihåg nästa gång.
Jag fick bara blåsa och visa körkort och hålla med på att det var min bil.
Sen var jag förklarad oskyldig och fick åka hem på darrig gaspedal.
Kör jag som ett fyllo?
Tror dom att jag är femton år och inte ens får övningsköra än?
Jag känner att jag måste reda ut ett och annat.