Den som svettas ymnigt i hastigheter över 70/h (jag)
Det började med att jag skulle vara lite wild and crazy och ta stora vägen med mitträcke och tvåfiligt ibland, istället för den långsamma vägen som är lite mer min cup of tea.
Det kunde man ju förstå att det var en dålig idé. Knappt hinner jag ut på 110-vägen (körandes med sunt förnuft, 75 km/h) förrän jag ser en ambulans komma farande i en farlig fart. ÅÅÅhh vad nervös jag blev, mitträcke och bara en fil, jag höll nästan på att köra av vägen. Och inte tordes jag köra så långt på sidan heller eftersom jag inte riktigt vet vart jag har bilen, och backspegeln hade plötsligt ändrat riktning så jag mest såg trädtoppar istället för vägren.
Men som genom ett under dyker den andra filen upp just när den är bakom, så jag behövde aldrig köra av vägen.
Ja sen så blev det ju förstås nåt himla vägarbete med en vakt, och självklart hamnade jag först i det stoppet.
Med svetten rinnande ju fler bilar jag såg torna upp sej i kön bakom mej, lade jag i ettan fem gånger för att vara på den säkra sidan när jag skulle iväg. Jag skakade i låren efter att ha kramp-trampat på kopplingen och bromsen för att inte rulla in i bilen bakom. Ja inte för att det var uppför eller nåt, men ändå, för säkerhets skull.
Ja sen fick jag köra HUR långt som helst med ett gigantiskt bil-följe efter, å jag hörde hur dom satt och svor.
Det är säkert nån himla kärring som kör så sakta, tänkte dom. Och så körde dom förbi och såg att det var det ju inte.
Men jag och en liten farbror bakom körde lugnt och med lågt risk-tagande, medan dom andra hundra bilarna körde om under den närmsta milen. Att det var en liten farbror det vet jag, eftersom han också körde om till slut.
Men pärlan gick som ett skott som vanligt, det kan man lita på.
Förutom att den nästan började koka i förrgår, men det går nog till sej. Man kan ju inte vara på topp jämt.
Nu är jag hemma och hälsar på i några dagar.
Jag har fått bestående men av pappas gris-snarkningar när jag var liten (=våldsamt snar, så nu får jag panik om någon andas högt när jag ska sova.
Efter att ha gjort hemmagjorda toaletsspappers-öronproppar som inte var helt effektiva, gav jag upp och la mej på soffan.
Klockan fyra i morse kändes det som att någon slog in revbenen på mej, det var nästa man som hade anslutit sig till soffan.
Dagens höjdpunkt var när Amelie skulle ta sig av barn-gungan (som faktiskt inte var så lätt att komma på heller:)
Stackars Svea blev avsläppt och sen följde några besvärliga minuter för Amelie som mest hängde och sprattlade i luften.
Jag satt i andra änden och skrattade så jag höll på att ramla av. Men ta kort gick förstås bra.
Ja fast vi hade ju väldigt roligt ändå förstås.
Lite wild and crazy igen, gunga utan att hålla i sej..
Haha! Tur att du lade i ettan fem ggr, det var nog därför det gick bra till slut. :D
Saknar dig här i stan, och kommer att sakna dig massor på lördag om du inte dyker upp på kräftskivan... (F´låt. Ska inte tjata mer...)
Ha det gott!
Haha, vi brukar ha samma problem med att ta oss av den där gungan :) Låter som du har det jobbigt när du kör bil, haha. Kramkram
Inte för att vara negativ nu Anna, men du vet att det är olagligt att köra så där mycket för sakta va?
Men å andra sidan, hade du inte gjort det så hade varken jag eller Amelie fått oss ett så gott skratt :D
Jag vet inte riktigt, men jag skulle inte heller känna mig så säker på en stor väg med mitträcke i en bil som nästan kokade igår...
Tänkte kika in på skopunkten idag men det vasr ju lika bra jag inte gjorde det eftersom du ändå inte var där:-)
//Helena
men va gullig ni är allihopa!! :)
och jag VILL VILL VILL gå på kräftskiva......
