AnnaStekPanna

Nu har vi kommit hem från Göteborg och hunnit jobba en vecka.
ÅÅÅHH va härligt det har varit, kalasväder å varmt (ganska i alla fall) å skönt å myyycket mat.
Ett under att vi tog oss hem faktiskt, efter all mat vi har fått i oss.
Eftersom Rikhard är lite som ett barn som måste äta väldigt ofta (dock väldigt mycket mer än ett barn. Ja väldigt mycket mer än de flesta faktiskt) för att inte bli gnällig och jobbig, fick vi andra anpassa oss efter det. Alltså, mat ca hela tiden om dan. Men det var trevligt, och det var inte förrän sista dan som jag började må lite illa. Men det gick ju över när vi åkte hem med SJ som hade 27 grader varmt i vagnen hela vägen hem (utom sista timmen när det blev svin-kallt). I 12 timmar. För att få tiden att gå gick vi och kollade på bio i bistron, och där fick vi glädjas åt ännu några fler plusgrader och betydligt mindre syre.
Så efter en 12 timmars resa sittandes (man betalar väl inte onödigt mycket när man kan handla tröjor på H&M istället?!)
i suptropiskt klimat var jag väldigt pigg å alert på jobbet tre timmar efter hemkomsten.


Medan de våghalsiga kastade sej ut i dödsmaskiner som "kanonen" (det hör ju vilken människa som helst att man inte ska sätta sig där) började jag med en trevlig som hette jukebox och som Patrik sa var en barn-karusell. (Det var det första jag inte skulle ha lyssnat på. Jag borde förstått att vi inte har riktigt samma graderings-skala på saker å ting). Man satt i en rosa 50-talsbil som åkte runt och snurrade och så spelade dom en massa trivsam 50-talsmusik.
Men USCH det sög hemskt i magen och det kan INTE ha varit nån barn-karusell. Även om det mest var såna som åkte.
Misstag nummer två var när samme man sa att bergbanan skulle vi åka för den var "mysig", "med fin utsikt" samt "snäll".
Ja, mysig om man gillar att störta mot döden i en hastighet man sällan skådat, och fin utsikt och man inte höll på att skita ner sej av skräck när man väl kom upp på höjden eftersom man då redan var på väg i typ 400 kilometer i timmen RÄTT NER.
Tyvärr, jag hade inte tid av njuta av den fina utsikten och dom mysiga träden eftersom jag hade fullt upp med att kontrollera att jag  verkligen levde och satt kvar där jag skulle.
Efter att jag avgrunds-skrikit för mitt liv i Patriks öra så att han inte hörde annat än min ljuva falsett ekandes i huvet resten av dagen, kommer han aldrig mer att omnämna bergbanan som mysig.

                                                      Ett jättefint ställe som jag inte kommer ihåg vad det heter.
                                                                 Men här låg vi å brände på våra bleka ben.

Vi har varit väldigt sportiga, och man deltar som vanligt med liv, lust å kämpa-anda. 
 



                                Och det här var inte universeum.




Men eftersom det ser ut som att jag inte får ner maten i halsen och Patrik ser ut att få upp den, så var jag tvungen att ta ett separat mat-kort också, så att NÅGOT skulle se aptitligt ut.
                                     Nu ska jag tjata lite på Rikhard å Hanna så jag kan lägga ut bilder på dom också.
                                                                          God natt, nu dormar jag av av trötthet.