AnnaStekPanna

Och för att fira hemkomsten, tröttheten och den lätta tidsomställningen på sex timmar, kändes det som en bra idé att åka till Åre och klättra ner för skutan.



Åresjön


Utsikt från kabinbanan, där fem stockholms-damer hoppade in i sista sekund och oroligt började dividera hurvida man kunde fälla ut och sätta sig på bänken som det stod "endast nedfart" på.
"Men Gittan, du som mår så illa, du skulle ju ha suttit här!"
"DÄR?? Nä nä, klart Gittan ska stå vid stolpen i mitten, och titta för GUDS SKULLE INTE NEER GITTAN!!"
" I MITTEN?? Nää, e man höjdrädd ska man sitta vid fönstret. Kom hit nu Gittan. Men får man sitta här tror du?"
Och Stackars Gittan som inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen tittade villrådigt på den uppfällda bänken som endast gällde nedfart.
"OOOOHH!!!!" lät damerna sen i kör (i allmänhet och Gittan i synnerhet) när det började svaja. 
Och det visade sig att det nog inte bara var Gittan som skulle låta bli att titta ner.
Ungefär där tyckte liftkillen att det hade kacklats lite väl mycket.
"Det står så för att när kärringarna väl har satt sig tar dom sig inte upp igen, och då måste jag ha med dom ner också".
Genast kändes stämningen mycket gemytlig och lättsam.



Ptjaa, om jag anstränger mig riktigt hårt så skulle jag väl kunna påminna mig om något lite sämre fikaställe.









Efter att ha utökat de fem kilometerna med ytterligare några, i och med en liten felbedömning av vart jag skulle gå och råkade hamna i en svart downhill-mountenbikebana (och därmed i princip fick krypa ner de sista kilometrarna) har jag haft lite svårt att röra mig i två dagar. Men nu är ordningen återställd, både armar och ben går att böja igen.

Självklart har jag varit och pillat på kameran och ställt in datumstämpel, och nu kan jag inte pilla tillbaka det.

Nu ska jag sortera tolvhundra kina-bilder.