AnnaStekPanna

Förra helgen sov vi i Borgvattnets spökprästgård.

Och det var konstigt vad många som helt plötsligt hade varit med om en massa fasansfulla hemskheter och MER än gärna berättade om dem.
Jag som redan är rädd för det mesta vet inte riktigt varför jag skulle följa med.
Men nu gjorde jag det.

Sist av allt blev jag uppskrämd av mina trevliga mostrar, som glatt delade med sej av vad de trodde skulle komma att hända oss (vad många till exempel inte vet är att mååånga arma stackare har försvunnit och aldrig mer kommit tillbaka) samt gav goda råd om vad vi borde undvika och tänka på. (Som att inte sitta på huk ute och kissa eftersom vi då skulle dra till oss både björnar, vargar och annat hemskt, och därmed inte behöva oroa oss för några spöken eftersom vi redan skulle vara både uppätna och utskitna innan vi hunnit se några.
För det var förstås någon annan säker källa som bestämt hade för sig att det endast fanns utedass, vilket gjorde att jag redan innan förberett mej på att inte besöka toaletten på lite drygt ett halvt dygn.)
Sen tittade mostrarna skadeglatt på varandra och skrattade rått och mycket självbelåtet.

Så gav vi oss iväg.

Efter att ha åkt på en liten otäck, mystisk väg, hämtade vi nyckeln på ica för att sen åka till det ALLRA hemskaste, HUSET. Huuuu.
Jag såg snabbt till att ta rygg på vem helst som var i närheten, för att inte hamna ensam och övergiven i ett kusligt rum med mystiska fuktfläckar i taket och snart upptäcka att alla andra försvunnit och jag var alldeles alldeles ensam kvar och så skulle det bli alldeles mörkt och börja röra sej och andas på mej från alla håll, och självklart skulle ytterdörren vara låst utifrån med ett multi-mc-gyver-speciallås och fönstren var förstås av värsta utbrytarsäkra pansarglasmodellen och jag skulle aldrig nånsin komma ut igen.
Men i alla fall, sen åt vi tacos.

Med skräckblandad förtjusning (mest skräck för min del) gick vi sen igenom gamla gästböcker och förberedde oss på vad som komma skulle. När jag läste om en gubbe i vit jacka, med lockigt hår och med mask över halva ansiktet som hade setts klättra uppför brandstegen mot ett av rummen, höll jag på att dorma av av skräck.


Mitt i natten var det förstås något geni som kom med den briljanta idén att vi skulle gå till kyrkogården.

Om jag var rädd innan var det inget mot vad jag blev.
Gunilla däremot var som synes lika bekymmersfri ändå.
Jag bara väntade på att gubben med lockigt hår skulle hoppa fram ur skogen och skrämma skiten ur oss.
Men då sa C att han skulle jaga gubben och göra hemska saker med han, och då kändes det lite lite bättre.
Ännu bättre var att gubben inte dök upp.

Självklart var vi tvugna att ta kort inne, för att se om något fasansfullt skulle synas.
Vilket vi förstås hade hört att det skulle göra.
Och tänk! På ett av korten fanns någor stort, mörkt och väldigt otäckt!!
Vi satt och ojade och ooohhade och sa att NU, NU har vi fångat något!!
Men det visade sig vara Gunilla.

Spooooky


Hur mycket vi än försökte hitta stjärtavtryck på sängen och handavtryck i mjölet så fanns där ingenting. INGENTING!! IIINGENTIING!!


Ingen gubbe i trappan.


Ingen döing i spegeln.


Det enda vi hittade var skinkavtryck efter Mats.


Lite besviken är jag, så uppskrämd och rädd som jag var hade det inte gjort någon större skillnad om nån hade flåsat mej lite i nacken eller hoppat i sängen utan att synas.
Typiskt också.