Roland Cedermark ringde å frågade om jag kunde tänkas avvara lite tid för att lära han några coola riff (eller gör man sånt med gitarr?)





Förra veckan tänkte jag börja spela fiol, nu har jag ändrat mig, jag börjar med dragspel istället.
Jag antog att det skulle låta lite mindre och kanske inte riktigt lika hemskt. 
Nu har jag provat, och funderar starkt på att övergå till den där fiolen ändå.
(Eftersom jag fick sådant fint stöd när jag tänkte inleda fiol-karriären, såsom vem är det du ska plåga ihjäl, tur man bor långt ifrån, samt upplysningar om att det var ovanligt många bostäder till salu i grannskapet, vill jag bara inför DENNA karriär säga: tänk dig noga för vad du säger, jag kommer gladeligen hem till ditt vardagsrum och håller en tre timmar lång spelmansstämma. Och ha då i åtanke att jag bara kan en låt.)

I söndags kväll höll jag och Andrew Walters låda med pappas gamla dragspel, med tillhörande arton lektioner.
Jag vet inte hur bra den är den där kursen, eftersom pappa aldrig lärde sig spela överhuvudtaget.
Jag har kommit ungefär lika långt.

Utdrag ur lektion nummer ett: "Vägen till musikaliskt kunnande via melodier har visat sig vara bättre att vandra än via tråkiga övningar. Och dessutom så mycket trevligare, både för en själv och för familjekretsen som måste lyssna på allt övande".

"Den smula teori som noter mm som behövs, ska vi smussla med här och där, så att Ni-utan att direkt märka det- kan det helt apropå".
Konstigt nog har den där smulan teori inte alls smusslat sig in sådär helt apropå.
Den har faktiskt inte smusslat sig in alls.

Jaha, efter att ha tittat igenom Andrews arton böcker så kände jag att jag var mogen för lite värre grejer. 
Jag tog fram Vis-Pop-boken från nittifyra och hittade genast Let´s twist again, som jag mycket nöjd ställde upp i det provisoriska notstället i soffan och knäppte på  mig klaveret.
Nu jävlar ska här rivas av tänkte jag. Som vanligt har jag mycket högtflygande tankar om mig själv, och jag såg i mitt inre hur jag hoppade runt och stampade takten, spelandes twist som en riktig speleman. (??)
Nu blev den inte riktigt så twistig som den brukar (den var helt oigenkännelig faktiskt), och inte fanns det någon takt att stampa till heller, så övningen övergick snabbt till Du är den ende, som gick lagom fort, är lagom tragisk och som innehåller de två ackord som jag har lärt mig.
Jag måste säga att utbudet av låtar med enbart två ackord verkar vara starkt begränsat.
Jaja, jag ser ljust på framtiden. Jag tror nog att även Rolle sitter och plinkar på Köp varm korv emellanåt.
På återhörande, nu ska jag försöka lära mig knapp nummer tre. Bara 37 knappar kvar.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Haha ja det är ju supergott! :) Man blir ju rätt trött av bara bakandet också, så det kanske är bra, hehe!

2010-12-16 @ 00:51:50
URL: http://ljusastunder.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0