AnnaStekPanna

För att sprida ut festligheterna lite hade vi julafton
med paket och korvstroganoff idag.


Paketet bestod av ansiktsfärg, som jag varit mycket uppspelt och ivrig över att få använda ända sen det införskaffades.
Så kom då dagen.
Svea tjatade om att jag skulle se ut som en pippi och hon som en katt.
Men det slutade med att det tydligen bara var en av oss som behövde målas. Det var förstås jag det.


Och själv drog hon sig ur, och ville ha gubbar på armarna istället.


Ett smart drag skulle det visa sig, när hon gick till badrummet för att tvätta bort mina alster.
När jag hörde "Borta NÄÄÄ. Anna borta NÄÄÄ" började jag ana oråd.
Självklart satt den där "ansiktsfärgen" fast. 
Det var bara Svea som var smart nog att förstå att man inte ska utmana ödet genom att använda ANSIKTSFÄRG i ANSIKTET.
Som tur var hade hon målat flera lager på mig, så det var extra tjockt och färggrant.

Sen lagade vi rådhusgatans paradrätt, korvstroganoff.

Så kom resten av familjen omständig, vi åt vår fantastiska mat, jag började spela en trudelutt på dragspelet och då började Svea grina och sen var dagen slut.
En mycket mysig eftermiddag, som endast lämnat spår i form av ett ansikte med färgglada fläckar i samklang med grissskära skrubbmärken.

En trevlig utekväll kom vi på att vi skulle börja med Halv åtta hos mig, och jag tog glatt på mig den första söndagsmiddagen.
I vanlig ordning tänkte jag att det är himla tur att det är så länge kvar till den där söndagen, och dessutom var jag ledig hela den helgen så jag skulle kunna pyssla iordning allt i dagarna två.
Men rätt som det var så blev det fredag, och det bar sig inte bättre än att det råkade bli dans på fredag å lite fika på stan på lördag och sen for vi visst till Ö-vik på dans.  
Efter att ha kommit hem kvart över sju på söndag morgon var jag pigg å alert å sugen på att marinera kyckling.


Menyn. Med lite chokladsås på.

Jag funderade på korvstroganoff först, men efter påtryckningar från olika håll så kände jag mig tvingad att byta ut det inslaget.
Alla blev mätta och ingen blev sjuk.
En mycket bra middag.

Sen blev det uppträdande. En saftig reportoar med två låtar, tagna ur musikpärmen från årskurs fyra.

Stående ovationer är att ta i lite, men nog klappade dom lite tafatt i alla fall och tittade förstående på varandra.

Sen blev det gästspelning.
Daniel använde bara en knapp under sitt framträdande, och ropade exalterat "Men HÖR ni inte! HÖR ni inte vilken låt det är!!!" Och SOM vi försökte höra. Men det enda som hände var att vi grinade av skratt.
Och Linda spontandansade lite i soffan.


Frida Jularbo drar av en fin en bit.

Tänk att ju mer jag får leka frisörska desto modigare blir jag, till min egen stora förtjusning.

Till exempel den här klippningen, med kort på toppen och tussar på sidorna.
Ja JAG tycker i alla fall att det är jättekul. Jag menar jättefint.
(Det kan eventuellt vara min ungdomskärlek Lasse Kronér som undermedvetet kommit fram i just det här exemplet).

Det här året var det inte jag som hade bokat boende till Vasaloppet, det innebar att vi bodde fem minuters promenad ifrån starten istället för tolv mil som förra gången.
Bilresan ner innehöll bland annat önska-låtar. Jag önskade Drömmen om Elin, och gamlingarna önskade Robbie Williams och nåt dödsband.
Målet för dagen var att komma lite lite längre än sist, alltså längre än till Risberg.
Lördag
Medan de övriga i truppen oroade sig för temperatur, tider, valla och fäste, satt jag och funderade över om jag skulle ta med marabou helnöt eller marabou schweizernöt. Och om det verkligen går ner en hel bulle i midjeväskan.
Sen laddade vi upp med semla. Nu kunde inget gå snett.
Söndag
04,30 ringde klockan och pigga som lärkor, inte, hoppade vi upp till en ny låååång dag.
Fast det visste vi inte riktigt då, eftersom planen var att jag skulle anlända med nödbussen ungefär i samma veva som dom andra anlände med skidor framåt eftermiddagen, och vi skulle åka hem i god tid.
Nu blev det inte riktigt så.

Jag och PRO-gänget 06.45.

Efter den första mördarbacken hade jag en puls som skulle haverera vilket pulsmätarinstrument som helst, och det började göra jätteont i armarna. 
Då var det uppiggande att mötas av skylten där det stog att det bara var åtta och en halv mil kvar.
Resten av de första tre milen höll jag på att dö med ganska jämna intervaller. 
Just som jag tänkte men nu jävlar kan det väl inte vara mera uppför, ja då blev det mera uppför.
Men sen hände något. Det blev liksom så jobbigt så det gick över.
Och tänk! Efter tre och en halv mil gick det hur lätt som helst!
Efter varje kontroll med en massa folk som kom springandes med blåbärssoppa, bullar, banan, choklad och annat snask gick det ännu lättare, och jag var alldeles brydd där jag susade fram. (susa är kanske inte en helt korrekt beskriving. jag tog mig fram).
Å poff! Rätt vad det var så var jag i mål.
Jag måste ha förträngt en större del av dagen, för det där poffet tog ganska precis tolv timmar.

En fjärdedel av järngänget tolv timmar senare.

De andra tre fjärdedelarna hade vid det här laget gått i mål, duschat, bytt om och ätit middag.

Halv två måndag morgon kom vi hem.
När jag började jobba klockan nio var jag redo att ringa och teckna färdtjänstavtal.
Men efter två dagar gick det över, jag gjorde väl inga cirkuskonster direkt men det brukar jag inte göra så ofta i vanliga fall heller.

Sammanfattning av den här lilla undersökningen:
1. Man behöver bara träna sju gånger innan. 
2. Om någon säger "jomen du vet OJOJOOOJ du måste åtminstone ha 30 mil i benen", eller "och så måste du äta jätteJÄTTEmycket pasta å mat å LÅNGSAM mat å bla bla bla", så vill jag förtydliga; det behöver man inte alls det.
3. För att jämföra med förra försöket där det inte gick så bra: det går bättre att åka på bra skidor än på ett par som ser ut att ha varit med om en olycka nedför en bergsvägg. SÄRSKILT vid sådana här tillfällen.
4. Gör inte detta.