AnnaStekPanna

Idag efter jobbet fick jag en av mina mer ogenomtänkta idéer.
Efter en liten vadslagning kände jag mig tvungen att ge mej ut och springa, och så kom jag på att jag skulle variera mej lite från den platta 6-kilometersrundan runt lugnvik.
Sagt å gjort, jag knatade upp till ÖSK och begav mig iväg på 10-kilometers-tävlingsspåret.
Aldrig kunde jag väl tro att en mil var så lång. Visserligen sprang jag runt runt först innan jag visste vart jag var och kunde fortsätta, men ändå. Det var bergsterräng av värsta sorten, rätt upp å rätt ner å rätt upp.
Och aldrig verkade det ta slut.
Efter en timme kände jag inte längre att jag var gjord av kött och blod, snarare anläggningsbetong.
Skinkorna pulserade å benen värkte. Håret hade krullat upp sig i svetten och huvudet bankade.
Rätt vad det var tyckte jag det såg ut som jag var vid Lillsjön, men tack och lov var jag inte det. Inte för att jag vet hur jag skulle ha tagit mej dit utan att passera någon civilisation, men man vet ju aldrig.

Så, när det kändes som att jag var halvvägs till Torne träsk så dök det upp; slutet.

I mitt inre såg banan ut ungefär så här:



Förutom att det är det värsta jag varit med om så gick det bra.

Jag kände mig fräsch som en nyponros när jag ramlade in på hemköp efteråt, flåsande, höglila i ansiktet, svettig och med snorsträngar på jackärmen. Och förmodlgen lite i ansiktet också.

Lördagen spenderades på Andersön. 
I en fasansfull värme togs det första doppet för året för att inte få solsting, vilket jag tror att jag fick i alla fall.
Det var inte varmt, det var inte skönt, det gick väldigt fort.
Vi hade även med mitt special-kastspö-med-flöte som vi agnade med rysk salami, men det blev det klent med fångst. Jag vet inte om det berodde på betet eller att vattendjupet inte översteg 50 centimeter.
Mycket mysigt var det i alla fall.

På kvällen fylldes Gunillas bil med folk men ingen aircondition, å så  åkte vi till Sundsvall på dans. Jag var genomsvettig redan innan vi kom dit och håret hade krullat upp sej i bästa fuktighets-anda. Så himla trevligt!
Vi började med fikapaus i Borgsjö. Satte oss på ett exotiskt litet ställe med bänkar å solsken å fågelkvitter å en stor container med fyra tusen spyflugor.
Sen dansade vi oss ännu blötare och krulligare å så var kvällen slut.
En hade haft dubbelt så roligt (ingen vet än vad), Gunilla var orolig för att tvingas dansa tryn-dansen och vi andra var mer allmänt nöjda.
Inga tryndanser och mycket trevligt folk.

Söndagen var lite varmare än den förra jättejättevarma dagen och var alltså alldeles hemskt varm.
Pappa hade shorts och bar överkropp, då behövs ingen termometer längre.
Då vet man att det är varmare än på MYCKET MYCKET länge, eftersom han brukar ha jeans med långkalsonger under, året om. Hans vita ben lyste upp tillvaron hela dagen.
Underbara mordviken var ännu lite finare än vanligt.








Hälsade på fina farmor

Jaa sen var nog helgen över. Jag å pärlan åkte till stan, å när vi kom till Brunflo sa det svosch å så blev han så där väldigt varm som han blir ibland. Men eftersom jag håller på att bli glukol-expert (eftersom pärlan behöver lika mycket glukol som bensin. i princip)  gick det förstås alldeles utmärkt.
I den lilla vita sommarklänningen å mina blommiga små pärlan-situations-handskar stog jag med huvudet nere i motorhuven å hällde glukol i alla möjliga öppningar, med min nyinköpta fina orangea tratt. Jag hade helst velat ha en med något fint mönster på, men det hade dom visst inte på macken.
Å tänk, sen var han som ny. Igen!