AnnaStekPanna

Okej, nu börjar jag bli less på det här spelandet. Det är ju ingenting som stämmer. Knapparna sitter inte där dom ska, och dom är dessutom alldeles för många. Och varför låter det inte som på tv?
Inte kan jag läsa noterna heller, det är ju typiskt att dom ska skriva helt obegripliga låtar just till dragspel, bara för att göra det ännu lite krångligare.
Dessutom var det en sorgens dag häromdagen, när jag insåg att dom två ackord jag trodde mig kunna inte var några ackord. Det är ju typiskt.

Förövrigt fortsätter jag sakta men säkert beta av de affärer i stan som jag inte längre kan besöka. Idag var det Clas Ohlsons tur. Jag hade köpt fyra förpackningar fryspåsar (helt ointressant) och skulle just börja packa ner dom, när jag ser händerna tillhörande en finnig yngling stå och packa ner MINA fryspåsar i SIN påse! Förvirrat tittar jag mig omkring för att se om mina påsar hamnat någon helt annanstans, men nej, det ÄR mina saker han helt ogenerat står och roffar åt sig. Jävla ligist tänker jag och säger lite irriterat "Men du, det där är faktiskt MINA grejer!"
"Men, jag hjälper dig bara att packa" säger den stackars killen SOM STÅR DÄR I CLAS OHLSON-SKJORTA. Eeehh jaa det klart, sa jag med mitt fånflin (vaddå KLART?? Det var väl inte ALLS särskilt klart!??) och skyndade mig därifrån och hoppades på att fastna i rulltrappan och följa med runt och komma ut i ett annat land.
Det gjorde jag inte, och nu sitter jag här med det förbannade dragspelet igen.
Jag behöver bara två små ynka saker; ETT INSTRUMENT SOM DET GÅR ATT SPELA PÅ!!!! samt ca en decimeter längre fingrar, som dessutom helst ska gå att böja hundraåttio grader. Det är det enda jag kräver.

Förövrigt 2: Det är ju helt sinnessjukt att det bara är EN av fyrtio knappar som det är hål i, det är en väldigt klen hjälp för att hitta alla dom andra trettionio.

Årets julkoncert med Therese, bättre än Tommy, bättre än alla.
Och jag började inte grina förrän sista låten. 


På vägen dit var det förstås någon som satt och sa -Ooj då, nu kommer det en kurva här -Oooj, nu tror jag det går lite fort  -Näe Anna, jag kör bara 80. -Nää, om man kör fortare än 80 så suger det i magen, och det gör det nu.
Och jag blev lika glad som vanligt att vi faktiskt kom fram. 
(Och medpassagerarna lika glada som vanligt att jag ska kliva ur).

Förra veckan tänkte jag börja spela fiol, nu har jag ändrat mig, jag börjar med dragspel istället.
Jag antog att det skulle låta lite mindre och kanske inte riktigt lika hemskt. 
Nu har jag provat, och funderar starkt på att övergå till den där fiolen ändå.
(Eftersom jag fick sådant fint stöd när jag tänkte inleda fiol-karriären, såsom vem är det du ska plåga ihjäl, tur man bor långt ifrån, samt upplysningar om att det var ovanligt många bostäder till salu i grannskapet, vill jag bara inför DENNA karriär säga: tänk dig noga för vad du säger, jag kommer gladeligen hem till ditt vardagsrum och håller en tre timmar lång spelmansstämma. Och ha då i åtanke att jag bara kan en låt.)

I söndags kväll höll jag och Andrew Walters låda med pappas gamla dragspel, med tillhörande arton lektioner.
Jag vet inte hur bra den är den där kursen, eftersom pappa aldrig lärde sig spela överhuvudtaget.
Jag har kommit ungefär lika långt.

Utdrag ur lektion nummer ett: "Vägen till musikaliskt kunnande via melodier har visat sig vara bättre att vandra än via tråkiga övningar. Och dessutom så mycket trevligare, både för en själv och för familjekretsen som måste lyssna på allt övande".

"Den smula teori som noter mm som behövs, ska vi smussla med här och där, så att Ni-utan att direkt märka det- kan det helt apropå".
Konstigt nog har den där smulan teori inte alls smusslat sig in sådär helt apropå.
Den har faktiskt inte smusslat sig in alls.

Jaha, efter att ha tittat igenom Andrews arton böcker så kände jag att jag var mogen för lite värre grejer. 
Jag tog fram Vis-Pop-boken från nittifyra och hittade genast Let´s twist again, som jag mycket nöjd ställde upp i det provisoriska notstället i soffan och knäppte på  mig klaveret.
Nu jävlar ska här rivas av tänkte jag. Som vanligt har jag mycket högtflygande tankar om mig själv, och jag såg i mitt inre hur jag hoppade runt och stampade takten, spelandes twist som en riktig speleman. (??)
Nu blev den inte riktigt så twistig som den brukar (den var helt oigenkännelig faktiskt), och inte fanns det någon takt att stampa till heller, så övningen övergick snabbt till Du är den ende, som gick lagom fort, är lagom tragisk och som innehåller de två ackord som jag har lärt mig.
Jag måste säga att utbudet av låtar med enbart två ackord verkar vara starkt begränsat.
Jaja, jag ser ljust på framtiden. Jag tror nog att även Rolle sitter och plinkar på Köp varm korv emellanåt.
På återhörande, nu ska jag försöka lära mig knapp nummer tre. Bara 37 knappar kvar.