Olycka.
Det första som hände när jag kom hem från jobbet idag och skulle påbörja min härliga tvådagarsledighet, var att jag öppnade det något oorganiserade köksskåpet och fick ett strykjärn i huvudet.
Tricket tryck-in-även-om-det-är-fullt-och-något-kommer-logiskt-sett-att-ramla-ut-men-stäng-igen-fort-som-***-så-kanske-det-går-ändå (det är säkert ändå inte jag som öppnar nästa gång) är inte att rekommendera för detta tunga redskap.
Kort därefter började jag storstäda i garderoberna, då förstod jag att smällen måste ha tagit väldigt hårt och olyckligt.
Som vanligt var jag väldigt entusiastisk till en början.
Ungefär här började jag tappa suget.
Jag hittade mycket intressant.
Flöte med krok. Och mask.
Någon sorts fotbollsshorts. (Mycket märkligt med tanke på mitt förhållandevis svala fotbollsintresse)
Samt många fina exempel på min händighet. Till exempel en klänning med knäppning hela vägen som inte går att knäppa, eftersom jag i min iver i något av mina göra-om-projekt, råkade sy igen knapphålen.
Tricket tryck-in-även-om-det-är-fullt-och-något-kommer-logiskt-sett-att-ramla-ut-men-stäng-igen-fort-som-***-så-kanske-det-går-ändå (det är säkert ändå inte jag som öppnar nästa gång) är inte att rekommendera för detta tunga redskap.
Kort därefter började jag storstäda i garderoberna, då förstod jag att smällen måste ha tagit väldigt hårt och olyckligt.
Som vanligt var jag väldigt entusiastisk till en början.
Ungefär här började jag tappa suget.
Jag hittade mycket intressant.
Flöte med krok. Och mask.
Någon sorts fotbollsshorts. (Mycket märkligt med tanke på mitt förhållandevis svala fotbollsintresse)
Samt många fina exempel på min händighet. Till exempel en klänning med knäppning hela vägen som inte går att knäppa, eftersom jag i min iver i något av mina göra-om-projekt, råkade sy igen knapphålen.
Och gott nytt år
Nyårsafton började på bästa sätt: på badhuset med Amelie, Rikkard och Svea.
Det här var innan vi hade voltat med badringen och halvt slagit ihjäl oss.
Detta var det roligaste, samt våldsammaste inslaget i badhusbesöket.
Det roligaste bestod av att se C försöka springa/sprattla ut ur rutchkanan efter att vi ramlat av någonstans i mitten och slagit oss halvt fördärvade, med ca en meters takhöjd.
Resten var bara våldsamt.
Och dagen fortsatte, kanske inte helt enligt mina egna innersta önskemål, men ändock, med skidåkning i Ås.
Jag tröstade mig med att det i alla fall var trevligt sällskap.
I vanlig ordning försvann den manliga halvan av skaran relativt fort, jag och Amelie plogade upp varsin fåra i den första nerförsbacken, och vi beslutade snabbt att ett varv var mer än tillräckligt.
Sen var vi bjudna på god middag hemma hos Solveig och Allan.
Suddig men talande...
Nyårsdagen började med samma måttligt roande aktivitet; skidåkning.
Efter en mycket tvivelaktig färd med hunden intryckt i bilbarnstolen (eftersom pärlan plötsligt var totalt medvetslös och inte startade, så vi fick dela bil) och mig och Christer halvt in i bagageluckan, kom vi så iväg.
Denna gång ingick även en skidåkningskurs för mig och Amelie.
Hon gjorde tydligen vissa framsteg, medan jag "åkte i sidled istället för framåt".
Jag fick även en demonstration av detta, och jag förstod utan vidare kommentarer att jag INTE gjort dessa framsteg.
Det här var innan vi hade voltat med badringen och halvt slagit ihjäl oss.
Detta var det roligaste, samt våldsammaste inslaget i badhusbesöket.
Det roligaste bestod av att se C försöka springa/sprattla ut ur rutchkanan efter att vi ramlat av någonstans i mitten och slagit oss halvt fördärvade, med ca en meters takhöjd.
Resten var bara våldsamt.
Och dagen fortsatte, kanske inte helt enligt mina egna innersta önskemål, men ändock, med skidåkning i Ås.
Jag tröstade mig med att det i alla fall var trevligt sällskap.
I vanlig ordning försvann den manliga halvan av skaran relativt fort, jag och Amelie plogade upp varsin fåra i den första nerförsbacken, och vi beslutade snabbt att ett varv var mer än tillräckligt.
Sen var vi bjudna på god middag hemma hos Solveig och Allan.
Suddig men talande...
Nyårsdagen började med samma måttligt roande aktivitet; skidåkning.
Efter en mycket tvivelaktig färd med hunden intryckt i bilbarnstolen (eftersom pärlan plötsligt var totalt medvetslös och inte startade, så vi fick dela bil) och mig och Christer halvt in i bagageluckan, kom vi så iväg.
Denna gång ingick även en skidåkningskurs för mig och Amelie.
Hon gjorde tydligen vissa framsteg, medan jag "åkte i sidled istället för framåt".
Jag fick även en demonstration av detta, och jag förstod utan vidare kommentarer att jag INTE gjort dessa framsteg.
God Jul.
På den fjärde dagen bestående av skinka, kalvsylta, rörost, prinskorv och ett lätt illamående, vaknade jag av Christers förvirrade stämma, "Vi måste ha krismöte". Vad detta möte skulle handla om förstod jag aldrig, men det var någonstans där jag insåg att julmaten nu verkligen hade satt sig och att vi nog borde ta en utflykt som sträckte sig lite längre än mellan kylskåpet och soffan.
Förutom att äta har dagarna spenderats liggande framför diverse filmer, funderandes på vad man skulle kunna tänkas klämma i sig härnäst.
På julafton, innan den stora uppsvällningen hade hunnit överta våra kroppar, tog vi oss till och med ut på en skidtur.
Glad i hågen såg jag fram emot en trevlig utflykt där Christer skulle förbarma sig över min långsamma frammarsch i skidspåret, åka bakom mig och vi skulle prata och ha våldsamt mysigt.
C informerade då att han hade packat med MP3-spelaren, så att jag skulle ha något att lyssna på.
Jag förstod snabbt att det inte handlade om någon trevlig trivseltur vi skulle på.
För att det, citat, "skulle bli lite roligare" för mig (det betyder, för att jag ska hålla mig vid någorlunda gott mod och inte gnälla hela vägen) skulle jag få låna Christers skidor, som var bättre än mina "skitskidor som borde brytas av och eldas upp".
Med förmaningen "gumman försök nu att undvika dom STORA stenarna" for vi iväg. (läs: Christer försvann innan jag hade hunnit staka mig iväg)
I vanlig ordning gick skidorna fortare bakåt än framåt, och det glada humöret var snart som bortblåst.
Efter att ha gått på tvären i ett stort antal uppförsbackar för att inte bryta benen när de börjat åka i olika riktningar, for vi hem.
Jag vill ju så gärna tycka att det är roligt.
Sen har jag umgåtts med min nya kamera, som byttes dagen före julafton till en ännu lite bättre.
Så fattig men glad har jag tagit kort på allt som rör sig.
Fina Mordviken
