AnnaStekPanna

En vacker höstdag när jag återigen hade kommit igång med att springa en liten liten bit, tyckte jag att det gick så bra (två kilometer utan att behöva stanna och "ta kort" eller "titta efter rådjur". ja och sen var rundan slut och jag var hemma igen) att jag gick hem och anmälde mig till vasaloppet igen.
Tänkte att sämre än sist kan det ju knappast gå. Ja inte för att det gick dåligt på något sätt, men man kan säga att det finns våldsamma förutsättningar till förbättring.
Men lite fundersam var jag ändå, eftersom jag inte hade lyckats lura med någon.

Men i mina djupaste tvivel strax innan jul, mötte jag en tant på skidor på Rådhusgatan. Förhållandena var de allra bästa där på trottoaren, tjugosju minusgrader och bra grusat.
Det såg jag förstås som ett tecken från ovan (efter att jag tänkt lite på om jag kanske borde ringa någonstans), saken var klar och tvivlen som bortblåsta, nu kunde inget gå snett!
Och tänk! Rätt vad det var så hade allt ordnat sig, bil å stuga å en massa sällskap.
Som vanligt skenade min fantasi iväg, och jag började fundera över vad jag skulle säga om jag får vara med i tv om jag vinner, alternativt om de skrapar upp resterna av mig. (Just nu känns det som att ett av alternativen är en klar högoddsare).
  Ett av alternativen var att citera Arthur Häggblad, som skulle hälsa till radiolyssnarna efter att ha vunnit Vasaloppet för fjärde gången. Detta var innan medieträningens dagar.
"Skidlöpning är ett helvete. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem fan som helst."
Och om någon skulle undra hur det känns: "Åk själv din gubbdjävel så får du se hur det känns".
That´s the spirit!
Sen förträngde jag att jag hade anmält mig.

För att friska upp minnet och komma i stämning:
Tjejvasan för en sisådär hundra år sedan.


Hur som helst, nu är förträngningen över och i fredags skulle premiärturen göras.
Det var Benny som förbarmade sig, och drog runt mig i spåret.

Förberedelser Torsdag kväll: Benny informerar sig om att mina skidor är
1. vallade (jajemen, en massa valla på)
2. stavar och pjäxor finns (jamen det är väl klart)

Fredag förmiddag:
Tio minuter innan vi ska åka ringer jag ett litet samtal: jo duuu benny, kan vi vänta en liten stund bara? jag kan inte hitta pjäxorna... eller stavarna.. tio minuter senare: jo duuu benny, kan vi kanske åka iväg en liten sväng tror du? måste bara låna pjäxor.
En halvtimme senare är pjäxor lånade (passade... i princip), reservstavarna inpackade, (pappas gamla som härstammar från tyrannusaurius rex-tiden) och vi har anlänt till skidstället. Jag misstänker att mitt sällskap redan här har börjat tappa lite tålamod, fast han dolde det väldigt bra.
Ut med skidorna.
-Men Anna, du sa ju att skidorna var vallade och klara?
-Ja? (Helt oförstående där vi står och tittar på mina fina skidor).
-Jamen det är ju fullt med parafin på dom. Och du har ju ingen fästvalla?
Och jag som trodde det var bra att fartränderna (läs reporna som uppkommit under vissa terrängturer) inte syns.
Men eftersom mitt sällskap var så mycket sportigare än mig så hade han med sig vissa bra tillbehör som ordnade detta.
(Vissa bra tillbehör som jag hade med mig: snytpapper, nässpray, mackor).
Efter tre kilometer sa den mycket snälle och pedagogiske tränaren inte "DU SUGER", utan "ja du har helt klart potential att åka fortare". Jag tror det betyder ungefär samma sak. Men jag tyckte det var ganska trevligt ändå.
Åååhh, det är nog första och sista gången jag får åka skidor med Benny.