AnnaStekPanna

Efter några timmars förberedelser med pulka skridskor, barn, oj då vi måste äta och mina skridskor är borta (fast det var jag), var familjen klar och vi hade tagit oss ner på isen för en utflykt.
Redan innan vi kom fram var jag lätt utmattad.
Fotnot: Det tar i vanliga fall fem minuter att gå hit hemifrån.

När vi väl kom fram vägrade barnet att sitta i pulkan, far försökte sätta på sig skridskorna och samtidigt hålla i hunden som ville springa iväg, mor försökte få gnällande barnet på gott humör, tant anna tänkte jeeesus, vem kom på den här idén.
Det slutade med mor i pulkan, bakom far och hund ("nu åker mamma och pappa en liten sväng HEEEEJ DÅÅÅ!) och POFF så hade dom försvunnit i en väldig fart.
Kvar stod en gallskrikande unge, och jag.
Folk tittade medlidande på det stackars sprattlande skrikande barnet (jag tyckte mer synd om mig själv) lade huvudet på sned och sa förstående med bebis-röst "nämeeeen, var det inte roooligt att vara på isen idag?"
Vilket gjorde att hon skrek ännu mer.
Om jag inte hade varit tvungen att hålla i skrik-Svea så att hon inte skulle bli överkörd av skridskoåkare/spark/pulka, så hade jag med glädje visat dom där kärringarna hur tråkigt det kan vara på isen idag.

Familjen.


Det slutade med att vi gick, med pulkan i släptåg och ett barn som ville åka pulka (själklart komplicerat nedbäddad för att försvåra så mycket som möjligt vid en eventuell upptagning), inte ville åka pulka, ville dra pulkan själv, (snitthastighet 15 m/h) inte ville dra pulkan själv, ville åka pulka, inte ville åka pulka.




Jag trodde aldrig stunden skulle komma, ÄNTLIGEN tillbaka. ÄNTLIGEN fika.


Svea med sin far.
Ja vad säger man, en bild säger mer än tusen ord.


Min stora skräck att dricka ur samma glas, eller hemska tanke, ur samma flaska som någon annan, (eftersom man aldrig vet vad dom har sullat ur sej) förvärrades dramatiskt denna dag.


Svea har hasplat ur sej en hel chokladbit som ligger och flyter i den grumliga lokan.













Jag avböjde vänligt men bestämt när familjen undrade om vi inte skulle umgås lite på kvällen också.
Jag andades istället ut, och gick hem för att återhämta mig.

Av outgrundlig anledning erbjöd jag mig frivilligt efter denna dag, att vara barnvakt.
(Jag tycker ju trots allt om lill-Svea väldigt mycket).
Vi började med en sparktur från dagis ner till badhusparken.
Förväntad tid: ca 10 minuter, med ett glatt barn sittandes på sparken.
I praktiken: 40 minuter, med ett måttligt glatt barn som vägrade åka spark, lunkandes i sin egen (MYCKET långsamma) takt.
Och eftersom hon är rädd för Christer (föga förvånande) tog det ännu lite längre tid eftersom hon måste hålla koll så han inte kom för nära.


Humöret var på topp.

När jag sen förklarade att vi inte kunde packa upp prinsess-handväskan med diverse yttepyttesmå attiraljer i, ute i snön, förvandlades lilla Svea till ett monster.
Hon skrek som att vi höll på att kidnappa henne.
Vi tog snabbt beslutet att kanske ändå hoppa över sparkturen, och istället få hem det galna barnet så smärtfritt som möjligt.
Hon vägrade åka på sparken och vägrade gå, samt vara i närheten av Christer, så det var bara att kånka hem henne under armen.
Christer mumlade något om "det dröjer då jävligt länge innan jag skaffar nån unge", där han gick tre meter framför för att inte skrämmas.
Jag förstår inte vad han menar.

Det hemska humöret försvann i samma sekund som vi kom hem och packade upp prinsess-handväskan.






Hemske farbror Christer ska skrämmas.




Annars har det inte hänt så mycket.
C har gått här hemma och tränat på engelska, "ifall han skulle träffa George Clooney på stan".
Det senaste jag hörde att han filade på var "Hello Georg I´m Christer and I am a action-hjälte".
Sen var det något om att han skulle "jump a action-jump from the lindex-tak".
Tack och lov har George förmodligen åkt hem nu, och Christer behöver förhoppningsvis inte visa sina färdigheter.