AnnaStekPanna

Efter en kort men intensiv springkarriär* (jag kände verkligen att jag hade kommit igång efter mitt livslånga träningsuppehåll)  fick jag löparknä.
Till en början var det lite halvtrist, men det tog inte lång tid förrän jag började se fördelarna med min idrottsskada.
1. Bara att jag har en idrottsskada får en ju att förstå hur OTROLIGT sportig jag måste vara. (Fast sjukgymnasten påpekade att man inte nödvändigtvis behövde få detta för att man var så himla sportig).

2. Jag bör sluta med det där sportiga och slipper springa nåt mer.

Tyvärr sa den där sjukgymnasten även att jag visst inte skulle sluta springa, jag skulle bara börja med att cykla först. Typiskt.
Fast jag är lite skeptisk. Besök nummer ett hos han innefattade ont i ett knä.
Efter besök nummer två hade jag ont i TVÅ knän, så nu har jag anlitat mig själv och gjort en alldeles alldeles egen rehabiliteringsplan.

Den innefattar några få grundstenar:
God mat
Bra film
Kanske en springtur när lust finnes (övervägande sällan)
Kanske en ny fin springjacka som kan hänga i hallen och se sådär idrottslig ut
Fika på stan lite oftare
Gym när det känns kul (inte heller så ofta, men det händer)
Fina stövlar till hösten

Jag känner att det här är ett vinnande koncept.

*börjar man springa sitt på 27:e år så tycker jag VERKLIGEN att man får kalla det karriär. JAA.