AnnaStekPanna

Fredag dag: Lunch med Gunilla, Amelie, RIkkard, Svea, Pia och Mats på stråket.

Två i lunchsällskapet


Och sen allsång i badhusparken där Gunilla sjöng med sin vackra stämma, och jag sjöng.


Och medans ungdomarna är ute och roar sej på nätterna tar jag hand om deras barn.
Svea och jag hade tjej-kväll och jag sov över där.
Det var förstås lika mysigt som vanligt.
Vi åt pizza, tittade på tjorven och barna i bullerbyn, läste tuuuut-tuuuut här kommer ambulansen väldigt många gånger, samt var ute på promenad.
Dagen till ära hade Svea på sig Tant-Anna-klänningen.








Eftersom Sveas föräldrar visst glömde visa barnvakten vart barnet har sina kläder,
om barnet äter kvällsmat, var pyjamasen finns och andra små detaljer, fick det 2-åriga barnet själv instruera.
Vilket gick väldigt bra eftersom jag nu har lärt mej det något entoniga språket.
"Öh" betyder ja, och det tillsammans med pekfingret gjorde att vi förstod varandra ganska bra.






Även om jag inte var ute och yrade så kändes det redan vid 21.30-tiden som att jag ändock var ytterst delaktig i festligheterna. Det var så hög musik utanför så att rutorna skallrade. Då hyste jag fortfarande ett hopp om att det nog snart skulle bli tyst.
23.00 kände jag att jag började få lite nog. Även om det är Yran så får det väl vara NÅGON måtta.
00.30. Har jag hunnit få lätt panik och känner att jag inte riktig klarar av det här rockandet längre. Hur mycket jag än tar djupa andetag och försöker fokusera på andningen (jag har läst det i någon av mina nyttiga tidningar) så låter det lika högt. Dunkelidunk dunkelidunk. Skalleriskaller.
Jag försöker trycka ena kudden över ena örat och hålla för det andra. Det är svårt att somna så. 
Mycket nära att ringa polisen eller vart man nu ringer för såna här ändamål.
Kommer på att jag är 26 år och tar mitt förnuft till fånga. 
Nångång vid ett eller två kommer dom två föräldrarna hem. Dom kommer inte bara hem, utan även ner i sängen. 
Plötsligt är det inte bara jag Svea och hunden i sängen, Amelie har också krypit ner. Å då måste vi ju prata lite förstås.
Aaaahh, äntligen tänker jag när musiken är sänkt och det har slutat vibrera i öronen.
Två minuter senare börjar Amelie snarka och jag tänker att det var väl själva fan också om man inte skulle få sova nångång. Sparkar henne på knät. Väldigt mycket eftersom hon aldrig blir tyst.
Ligger och tänker att hon andas ganska högt också. 
Lyssnar väldigt noga och tycker mej höra att Rikkard ute på soffan nog också låter lite. Ju mer jag tänker på det desto högre låter han faktiskt. Och hunden andas också högt.
Klockan 03.30 funderar jag att jag kanske skulle kliva upp och göra något. Har lite svårt att komma på vad det skulle kunna tänkas vara i någon annans hem, och ligger kvar.
Somnar en liten stund och vaknar med Sveas fot i ansiktet och Amelies snarkningar i örat.
För att snart somna om igen och vakna lite senare, nu med Sveas bak i ansiktet, men Amelie är äntligen tyst.
Det var en bra kväll.