AnnaStekPanna

I måndags påbörjade vi vår långa vandring mot Lunndörrstugan.
Saker som är bra att ha med sig på fjälltur: myggmedel.
Saker som Anna och Gunilla hade med sig: Unokortleken, regnjacka som inte tål vatten, nagelsax.


Vi började där många andra har slutat, Vallbo lapp-kapell.




Först gick vi lite fel


Och sen gick vi rätt.



















Fikapaus.
Risifrutti med tandborste.


Risifrutti med pinne. Ooohh vilka naturmänniskor vi är.


Glada å stärkta efter fikapaus med en mycket stor grupp myggor.


Efter 4,5 timmar i vildmarken var vi så framme, och tillagade en mycket delikat middag bestående av pasta på påse med sås. Lika hemlagat som vanligt.



Efter en mycket trevlig kväll med bastu och bad i en inte alltför varm tjärn, var vi i princip döda.
Så vilken härlig överraskning när jag upptäckte att vårt stug-sällskap snarkade högre än pappa. Oh vad härligt.
Efter en timmes försök att återigen tänka bort oljudet påpekade jag lite försiktigt att hon kanske skulle vända på sej.
Vilket hon glatt gjorde, och fortsatte snarka.
04.30 hade jag provat lite nya metoder för att möjligen utestänga några decibell, snurrat ihop örngottet till lång öronpropp (utestänger inte mycket ljud. Gör ganska ont), ha huvet under madrassen (där man kan tänka förvånansvärt bra faktiskt, trots att det blir lite tätt) samt lyssnat till ljudet av mitt eget hjärta som panikslog fortare och fortare.
Inget av dom hjälpte, men tursam som man är så hittade jag en gammal öronpropp i ryggsäcken som jag delade på mitten eftersom jag har så väldigt små öronhål.
Sen dormade jag av av trötthet.

Dag två tyckte vi att det verkade lämpligt med en liten extratur på fyra kilometer, utöver den 1,4 mil långa hemfärden och två och en halv  timmes sömn.
Så i strålande väder, regn och blåst, begav vi oss till Lunndörrspasset.
En alldeles lagom tur för att hinna bli blöt och kall innan vi skulle gå hem.







På vägen hem skrämde vi upp varandra med hemska björn-historier, och jag var övertygad om att vi skulle gå samma öde till mötes som han som blev nergrävd bakom sitt eget hus av en björn. Förutom att vi var långt hemifrån och inte skulle bli hittade förrän nästa vår i bästa fall, i idet dit vi blivit bortförda.
Ja vi skrämde upp oss så mycket så det tog 1,5 timme kortare att gå hem.
Men vi klarade oss och var  bara med om lagoma naturupplevelser.










Efter 3,2 mil gjorde det ont på de flesta ställen där det kan göra ont, det kändes som att någon hade skjutit mej rakt i knäskålen lite från sidan.
Men tanken på att vi snart skulle få äta gjorde att vi höll både humör och mod vid liv.
Som vanligt. Ett trevligt motto: Ju bedrövligare desto roligare.

Något möra satt vi oss i bilen, poppade våran nya 60-talsskiva och visste inte riktigt om vi skrattade eller grinade av trötthet.
Efter en hamburgare i Järpen var blodsockret på en något stadigare nivå, och vi haltade glatt ut i bilen för vidare hemfärd.