AnnaStekPanna

8.00 lördag morgon skulle jag och Gunilla bege oss mot Mora.
Tanken var att vi skulle vara hos Johanna i Ljusdal vid elva, men när klockan var nio hade vi inte hunnit längre än till macken i brunflo, så blev det inte riktigt så. Jag skulle köra första biten, bara det är ju en liten försening i sig.

Jag rattar så säkert och fint.

I Brunflo köpte vi frukost och tankade (och glömde att man var tvungen att BETALA bensinen också.) 
Gunilla läser instruktionsboken för bilen. Det känns inte helt bra.


I Åsarna skulle G kolla oljan och luften i däcken och andra praktiska saker som man ska göra INNAN man åker.
När hon tagit bort navkapseln (som vi VET att man inte behöver ta bort, och som man lätt kan blanda ihop med en fälg faktiskt) gick den inte att sätta tillbaka, så den fick ligga i baksätet. Just då ringde pappa, och för att vara riktigt på den säkra sidan frågade vi om man kunde åka utan fälg eftersom den låg i baksätet.
Om ni har den där har ni stora problem, sa pappa.
Sen glömde vi min frukost-dricka på biltaket  (nu ställer jag din dricka här, glöm den inte, sa g. Närå sa jag och hoppade in i bilen) och åkte vidare.

Gunilla hittar en händig karl på macken som bistod med diverse tjänster.


Sen körde G.
Jag var fotograf, och råkade sätta mig på fönster-nervevar-knappen när vi skulle förevigas.
För ett ögonblick blev det alldeles fångad-av-en-stormvindigt och lätt panikartat.


Och det var så himla fint väder! Sådär fint så man blir glad ända in i själen.






Upptagning av Johanna i Ljusdal, där det också ingick fika.




Där spred vi också solsken och glädje omkring oss

På väg igen.


Väl i Mora tänkte vi äta något uppladdande inför söndagens bravader, och vad kunde vara lämpligare än en hamburgare.
Vi hittade ett litet värdshus som såg trevligt ut, och där fanns det hamburgertallrik. Något skeptiska köpte vi varsin för NITTI KRONOR. EXKLUSIVE DRICKA. Då har man ju ganska höga förväntningar.
När den anlände så var det bokstavligt talat en hamburgertallrik, en hamburgare och en tallrik. 
(Plus en gurk-skiva delad i fyra delar och en tiondels tomat-skiva delad i ännu mindre beståndsdelar. Nu tycker jag ju inte om sallad, men till och med jag tyckte att det var lite klent.)
Ingen ketchup eller senap fanns det på heller.
Efter att noggrant ha fördelat de små små ingredienserna för att täcka hamburgaren fick vi äntligen äta.
Jag brukar faktisk inte klaga, MEN DET VAR SKITDÅLIGT. 
Och det är sällan man kan göra mig missnöjd med en hamburgare.
Jag ska skriva en liten bok som heter valuta för pengarna, och skicka några exemplar till dom.


Våran mysiga stuga.


Slapping och samkväm framför tv´n lördag kväll.
01.00 på söndag morgon låg jag i sängen, kollade på klockan och tänkte ojsan, om en timme och fyrtio minuter ska vi visst upp igen.


Dagen D.
02.40 ringde klockan. Pigg som en lärka hoppade jag ur sängen och riktigt kände hur utsövd jag var. 
När jag mötte Gunillas morgonfrisyr blev jag ännu mer klarvaken.
Den var betydligt piggare och mer wild and crazy än vad jag någinsin varit.


03.00; Vasaloppsåkar-frukost.
Kontrasterna mellan Johannas siden-morgonrock
och mitt flottiga hår är spännande.

Man var så sugen på havregrynsgröt och ost-mackor där vid 03-snåret.
04.30 gick bussen för alla puckon som bokat stuga åt fel håll. Där räknades jag in, men även några fler. Det var lite krigs-stämning över busspåstigandet, sådär så man skulle kunna få en stav i magen om man försökte tränga sig. Lyckligtvis tog jag mig ombord oskadd. Och så hade jag ju min fina supporter-grupp med mig. Dom var så gulliga och följde med allihopa där på morgonkvisten!
Jag (och många fler) hade sett fram emot en liten trevlig busstur där man kunde sitta och sova. Dessvärre var det tre tyskar med som tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att sitta och snick-snacka med varann, även fast dom satt i varsin ände av bussen. Det resulterade i att dom satt och ropade ASCH och BASCH och EINE och andra ord där man låter så mycket som möjligt, samtidigt som dom smaskade på sina tyska bratwurst-frukost-mackor. Alltså blev det inget sova.

Lite fika innan starten. (Det är INTE en hamburgare.)
Jag hoppade över uppvärmningen och åt istället, eftersom jag hade ont i armarna redan efter den första övningen.


Innan alla hade kört ifrån mig





Det tog ungefär tio sekunder innan de några hundra som startade bakom mig hade kört om, och innan jag hade tagit mig igenom startområdet var jag så gott som allra sist.
Som extra förnedring sprang det runt små farbröder med gigant-teleobjektiv storlek mindre bil, som dom siktade på bla mig med. Bara jag inte kommer på tv tänkte jag och stakade tappert vidare.
Vid den fruktade vålds-uppförs-backen på 4 kilometer knappade jag dock in, eftersom det var stopp.

Ooh, det här blev jag riktigt sugen på! 4 kilometer rakt upp.


Men som den sanna skidåkare man har kommit att bli, tog jag mig förstås upp.
Inte särskilt vackert, inte särskilt smidigt, men jag kom upp.

Efter en mil trodde jag att mina armar skulle dö, och jag svettades på ställen jag inte visste att man kunde svettas på.
Efter två mil trodde jag att JAG skulle dö.
Efter tre och en halv mil gjorde jag det på riktigt. Då var jag en kvart för sen till tredje kontrollen i risberg och fick inte fortsätta. Tur var väl det eftersom jag höll på att dorma av.
Jag hade med all säkerhet dött innan jag kommit fram till nästa ställe.
När jag satt på nödbussen började jag nästan grina för att 1. Det gjorde så fantastiskt ont överallt. Precis överallt utom i huvet faktiskt. 2. Jag var så glad att jag orkat så långt 3. Jag var alldeles våldsamt trött och hungrig  4. Alla var så snälla
5. Och lite igen för att  jag trodde att kroppen skulle explodera. 
Medans dom andra gubbarna satt och beklagade sig för varandra varför dom inte kommit längre (det var mestadels någon annas fel) så satt jag och höll på att gå sönder av stolthet. Ja det är ju lite olika det där.
Och när vi gled genom stan (eller vad man ska kalla det) så tittade folk in på oss arma stackare som inte kom längre. Jag väntade bara på att dom skulle börja peka på aporna också.
Det var lite som torsk på tallin när gubbarna sitter och tittar ut hjälplöst och bedrövat genom buss-fönstret, andas på rutan och ritar hjärtan i imman. Men jag var så glad ändå.

I MÅL!!! I nödbuss-målet.

Det ser ut som att jag inte har några sido-tänder, men det har jag faktiskt.

Synd att bussen inte gick in här, så man hade kunnat åka i mål på RIKTIGT.


Medans jag var ute i spåret och slet för mitt liv, fördrev flickorna i supporter-teamet dagen på ett mer förslappat sätt.


Äntligen tillbaka i stugan. Mera slapping.


Åååhh vad mysigt att umgås med er hela kvällen, sa jag och somnade i soffan.


Den tredje supportern blev tyvärr inte förevigad.

På hemvägen fick vi sällskap av en väldigt trevlig yngling. Jonas hette han, och var så söt så jag och Gunilla funderade på att adoptera honom.
Vi var lite rädda att han skulle bli skrämd av vårat sällskap. Inte för att vi är otrevliga på något sätt, men det är så lätt av vi liksom... trissar upp varann och så blir vi sådär intensiva och lite för mycket, och alldeles våldsamt roliga tycker vi själva. Men han smälte in alldeles fantastiskt bra i vårt sällskap och verkade inte ha fått några bestående men när vi släppte av honom.
Han sa till och med att han tyckte att det hade varit jättejättekul att träffa oss, när vi sa att han skulle säga det. 
Han hade dessutom åkt ända in i mål! Sen skulle han spela badminton och innebandy.
Han kan inte må riktigt bra tror jag.
Själv ska jag se om jag orkar ta mig upp från soffan till kylskåpet utan att gå av.


Söndagens kommentar:
Pappa säger glatt i telefonen: "Dom sa på tv att det var en enda tjej som inte hade hunnit fram till andra kontrollen, och då tänkte jag och mamma att det kanske var DU!"

Måndagen gick i smärtans och oframkomlighetens tecken, det enda ställe jag inte trodde skulle explodera av ondhet var huvudet. Men det åtgärdade jag snabbt under tisdagen, när jag först halkade på väg till jobbet och slog benet, och sedan väl på jobbet skulle hjälpa en tant att stänga ett spänne på skon, och hon tappade balansen å började veva med armarna och slog mig rätt över näsan. "Ojsan, där hade jag kunnat gett dig en snyting" skrattade tanten medan jag log ansträngt och försökte bortse från att näsan hade gått av, tårarna sprutade och att mitt skallben fortfarande vibrerade.

Men nu är jag i toppform igen, och funderar som bäst på om jag ska
a) slänga skidorna och aldrig någonsin, någonstans, åka skidor igen.
b) anmäla mig till nästa års vasalopp.